Glöd – Under ytan

Federalism kan ge starkare närdemokrati

Att förena överstatliga beslut med mer närdemokrati och skydd för minoriteter är tanken bakom federalism. På veckans Under ytan går Göran Dahl igenom exempel på federalistiska inslag i världens länder och unioner och föreslår att en federalistisk organisation kan ge nya viktiga möjligheter inför framtiden.

I artikeln om Burma (Syre #121) var jag inne på ett sätt att organisera en stat: en federation. Ordet kommer från latinets foederatus, som betyder förbunden eller allierad. Flera av världens nuvarande stater är federala, till exempel USA, Kanada, Tyskland, Österrike, Indien, Brasilien. Sovjetunionen var också en federation, dock mer på pappret än i verkligheten. Ungefär detsamma kan sägas om Jugoslavien.

Ett modernt fenomen

Egentligen kan federalism beteckna två skilda saker: antingen en institutionaliserad organisation eller en politisk ideologi. I den senare betydelsen är det centrala antagandet att olikheter och särarter (språkliga, religiösa, kulturella och historiska) bäst garanteras genom någon form av enighet. Men det är en idé som inte alltid har en stark förankring eller betydelse i existerande federationer. Burma är ett bra exempel, det gäller även Spanien. Om den reella federala ordningen är svag kan det leda till krav på total politisk autonomi, en egen autonom stat (”secessionism”). Det ser vi i till exempel Spanien – i Baskien och Katalonien är separatismen stark.

Federationer är ett modernt fenomen. Det första världskriget var bland annat ett krig mellan gamla imperier och de försvann efter kriget: det Ottomanska imperiet, Ryssland och Habsburg (Österrike-Ungern). I stället fick vi de nya nationalstaterna där tanken, konstruerad främst av USAs dåvarande president Woodrow Wilson, var att varje (etnisk) nation skulle ha sin egen stat. Tyvärr var det inte så enkelt att rita nya gränser, i västra Tjeckoslovakien fanns en stor tysk minoritet, i öster en stor ungersk minoritet – det finns en rad andra exempel. Det var givetvis inte detta som orsakade det andra världskriget, men Hitler använde detta faktum när han lade beslag på Sudetenland, de västra delarna av nuvarande Tjeckien.

Det var efter andra världskriget som federativa statsbildningar började växa fram. Och även federativa unioner: en suverän stat kan göra avkall på sin suveränitet och gå samman med andra stater – till exempel EU. En union som ett medlemsland, Storbritannien, nu har beslutat och påbörjat en lång process för att lämna. Sannolikheten att andra medlemsstater beslutar samma sak är svår att uppskatta, vilket dock inte hindrat spekulationer kring ett sådant scenario. Om Marine Le Pen blir Frankrikes nästa president är det fullt tänkbart att Frankrike följer Storbritanniens väg.

I andra länder, till exempel i Danmark, hörs liknande tankegångar. Oavsett vad man tycker om EU blir då krig i Europa en fullt tänkbar möjlighet.

Skydd för minoriteter

Som sagt är en grundtanke i federalismen att olika gruppers och minoriteters särart ska skyddas. Så var dock inte fallet med Förbundsrepubliken Tysklands bildande – det var mer en av segermakterna påtvingad ordning för att minska risken för att historien skulle upprepa sig, att ett nytt Tyskt Rike skulle återuppstå.

Federalism kan också vara en process: en stat kan ge regioner/distrikt/förbundsländer befogenheter som saknas i centralstyrda stater. Till och med i det centralistiska Sverige finns ett exempel: försöket med regioner som inleddes 1999, då man slopade länsgränserna i Skåne och Västra Götaland. Försöket permanentades, landstingen blev regioner här och gavs ett begränsat självstyre (i huvudsak sjukvård och kollektivtrafik). 2011 permanentades försöket och andra territorier har nu blivit regioner. Men det är knappast tal om någon federalism.

En ingrediens i federalismens idé om skydd för kulturella, språkliga och andra särarter hos minoriteter förverkligades dock i lagen om nationella minoriteter som trädde i kraft 2010 och omfattar romer, judar, sverigefinnar, tornedalingar och samer. Den ger de olika folkgrupperna rätt till bland annat skola och äldrevård på respektive språk, samt till forsknings-, kultur- och litteraturstöd. Sverigefinnar, tornedalingar och samer har även rätt att kommunicera på sina språk med myndigheter, men territoriellt sett har lagen ingen betydelse. Den första konstitutionella federationen var USA, som dock började som en konfederation – ett mellanstatligt samarbete som utvecklades till en federation i takt med att centralmakten stärktes. Många vet nog inte att amerikaner har dubbelt medborgarskap, både som medborgare i federationen och i den egna (del)staten.

Konfederalism, eller mellanstatlighet, betyder att en allmän styrelse är underordnad dess medlemmar. Många som ogillar EU förordar en sådan här ordning. Vi kan se två extremfall: i det ena fallet är centralstatens makt stor och de lokala beslutsorganen har små maktresurser (Spanien ligger nära detta, och i dagsläget är fallet även så i Burma); i det andra fallet är den gemensamma staten bara federal till namnet och i realiteten en konfederation.

Centralstyrning och autonomi

Ordet federalism kan ha lite olika känslomässiga betoningar. I USA står det oftast för något negativt, eftersom man vanligtvis avser centralstyrning från Washington DC (skatter, FBI, med mera), men det får en mer positiv klang om man tänker på de stora portionerna av delstatligt självstyre som finns. Även kommunerna (cou    nties) har en stadgad rätt till relativt stort självbestämmande.

I Europa är det ofta på liknande sätt i en del grupper ett skällsord för icke-demokratisk centralstyrning från Bryssel (EUs omtalade ”demokratiska underskott”). Här handlar det om överstatlighet, om en nivå ovanför suveräna nationalstater. Men i till exempel Tyskland och Italien lyfts ofta fördelarna fram: regional autonomi och större inslag av närdemokrati. Som man brukar säga: Italien är endast namnet på ett fotbollslag. Under senare år har flera regioner börjat resa krav på utträde ur de federala staterna/unionerna.

Jag har nämnt Katalonien där självständighetskraven länge varit starka och nu är frågan om vad som beslutas i Skottland efter brexit. I USA har utträdesmöjligheten börjat diskuteras i Kalifornien efter presidentvalet. I USAs konstitution finns inget skrivet om ifall delstater har möjlighet lämna unionen, en möjlighet som provades av sydstaterna innan det amerikanska inbördeskriget. Dock har Högsta domstolen slagit fast att utträde strider mot konstitutionen. Så Kaliforniens möjligheter är nog små. ”Tidigare var det en uttalad vänsterfråga, under slagordet ’Nej till EU’ dolde sig en önskan om fortsatt nationalstatlig suveränitet eller en konfederalism. Nu har dock Europas högerpopulister gjort det till en av sina hjärtefrågor.”

I Sverige har inte så mycket hänt i debatten om federalism, det är närmast en ickefråga. Men frågan om medlemskapet i EU och debatten om detta är intressant. Tidigare var det en uttalad vänsterfråga, under slagordet ”Nej till EU” dolde sig en önskan om fortsatt nationalstatlig suveränitet eller en konfederalism. Nu har dock Europas högerpopulister gjort det till en av sina hjärtefrågor (se www.svd.se/lista-populisterna-som-vill-stoppa-globaliseringen) och vävt samman det med migrationspolitik. Det påstås att Bryssel-eliten har en hemlig plan för att skapa ett Europa vars enskilda stater ska förvandlas till extremt multietniska länder. En annan konspirationistisk variant är att Socialdemokraterna vill öka invandringen för att de nya invånarna ska stödja dem politiskt i valen.

Realisera nyordningar

I vassen lurar nu en alltmer betydelsefull region som kanske utvecklas till en federation: Asean (Association of Southeast Asian Nations). I den ingår Kambodja, Indonesien, Laos, Malaysia, Burma, Filippinerna, Singapore, Thailand, Brunei och Vietnam. Syftet är att påskynda den ekonomiska tillväxten, göra sociala framsteg och gynna den kulturella utvecklingen samt att garantera fred och stabilitet. Snart kommer det till exempel att bli lättare för invånarna här att röra sig mellan länderna, och givetvis lättare för kapitalägare att göra affärer oberoende av statsgränserna. I medlemsländerna följer man noga utvecklingen i EU, till stor del beroende på att man vill undvika de misstag som gjorts här.

Federalismens styrka visar sig om en stat, eller förbundna stater, lyckas med att hantera konflikter. Men det finns det ingen garanti för, så klart. Något som kan tala för federalism är att det existerar en rad nationer som saknar egna stater (till exempel kurderna, eller rohingya – ett muslimskt indoeuropeiskt folk i Burma som inte ens är medborgare i det land där de bor). Så det är nog dags att ta sig en rejäl funderare på hur vi vill organisera vår värld politiskt för att kunna realisera angelägna ekonomiska och miljömässiga nyordningar. Inte minst det senare.

Göran Dahl forskar bland annat om politiska ideologier, rörelser och regimer, europeisk och sydostasiatisk historia. Dessutom är han extern examinator vid danska universitet och har ett brinnande och aktivt intresse för bildkonst.


Nummer 129 fre 13/1-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 129

fre 13/1-17 Fler nummer