Burmas urfolk försvarar sin mark

De flesta läsare torde känna till vad Standing rock står för (se till exempel Syre nr 105) – amerikanska urinvånares kamp mot ett megaföretags (Dakota Access, LLC, en del av Energy transfer crude oil company) planer på att bygga oljeledningar (Dakota Access pipeline) genom fyra av USAs stater, North och South Dakota, Iowa och Illinois, i ursprungsfolkets reservat. Ledningarna kommer att skada miljön, påverka ursprungsfolkets försörjningsmöjligheter och tillgång till rent dricksvatten med mera.

Detta har lett till omfattande protester som inleddes med att ett läger upprättades, där motståndet har samlats och koordineras. Bland annat har man prövat möjligheter att åberopa federala lagar för att överklaga planerna. Men detta har inte gett något resultat. Senaste nytt, den 25 november, är att USA-arméns ingenjörsförband planerar att stänga lägret. Redan nu har nationalgardet och andra beväpnade trupper använt gummikulor, pepparsprej och vattenkanoner i försök att skrämma bort folk. Vi kan bara hoppas att de omfattande internationella protesterna hjälper.

Salween-floden

I Shan-staten i östra Burma äger något liknande rum, men detta är knappast bekant utanför Burma och Thailand. Planen är att dämma upp Salween-floden, ibland kallad Thanlwin, som flyter från den tibetanska högplatån och mynnar i Andaman-havet väster om Burma. Det är en av Asiens största floder som än så länge inte är reglerad.

Uppdämningen ska möjliggöra byggandet av flera dammar (Tasang Dam samt ytterligare fem dammar) som ska producera el genom vattenkraft. Bakom projektet står Thailands statliga centralelverk (Electricity generating authority of Thailand – EGAT) samt thailändskt och kinesiskt privatkapital. Den burmesiska staten hoppas genom detta kunna exportera enorma mängder el till framför allt Thailand. En beräkning anger att tio procent kommer att förbrukas i Burma och resten säljs till Thailand. Att dessutom Kina är involverat är intressant – militärstyret hade under sin tid en endaste vän och vapenleverantör: Folkrepubliken Kina.

I Karen-staten, söder om Shan-staten planeras en annan damm. Även här har åtskilliga miljögrupper och lokalbefolkningen motsatt sig planerna på grund av de ekologiska och sociala effekter som skulle bli resultatet. Kritik från olika håll har även gällt bristen på insyn i planerna och processerna bakom dem skadar pågående fredsförhandlingar mellan Burmas armé och Karen-statens egna irreguljära styrkor.

I Karen-staten, söder om Shan-staten planeras en annan damm. Även här har åtskilliga miljögrupper och lokalbefolkningen motsatt sig planerna på grund av de ekologiska och sociala effekter som skulle bli resultatet.

Tvingas bort

Den stora baksidan av myntet är att uppemot en halv miljon personer kommer att förflyttas från områdena där de bott i hundratals år och då kommer att förlora sina gamla försörjningsmöjligheter (huvudsakligen jordbruk, fiske och användande av floden för transporter). EGAT hävdar dock att det kommer att röra sig om cirka 20 000 personer. Ekosystemen och den biologiska mångfalden kommer givetvis att påverkas negativt (följ utvecklingen här: www.mekongeye.com). Regeringen i Shan-staten har försökt att förhala projektet men centralmakten menar att delstaten inte har mandat att göra detta.

Men det betyder inte att det inte finns effektivt motstånd: Burma har en lång tradition av olika miliser och lokala arméer. Och två av de planerade dammarna finns på territorier kontrollerade av Shan-statens norra respektive södra armé. Centralmaktens svar är förflyttningar av egna trupper till områdets närområde.

Stödde Aung San Suu Kyi

Burmas politiska situation i dag är svårtydd. Fredspristagaren Aung San Suu Kyi (ledaren för partiet National league for democracy, NLD, som satt i husarrest 1989–2010 och vann det första riktigt fria valet 2015), är sedan 2016 ”nationell rådgivare” (state counsellor) och har i praktiken större makt än presidenten. Aung och NLD vann en stor seger i valet 2015, inte minst på grund av att folk från de etniska minoriteterna, ungefär en tredjedel av väljarkåren, gav NLD – och inte sina ”egna” etniskt baserade partier – sitt stöd i förhoppning om mer autonomi och federalism.

Det är osäkert hur mycket av den faktiska makten som ligger kvar hos militären. Innan de gav upp efter valet 2015 hade man genom en författningsändring bland annat sett till att ensamma tillsätta tre ministrar: försvarsministern, inrikesministern och ministern för gränsfrågor. Den sista posten är mycket viktig, innehavaren har ansvaret för de områden där lejonparten av de etniska minoriteterna bor. Till detta kommer att militären är autonom – den lyder inte under parlamentet, statens militärer tar bara order från överbefälhavaren – som militärerna själva tillsätter och utser.

De beväpnade arméerna i de olika regionerna och delstaterna är givetvis för en federalisering (i meningen mera regionalt självstyre) av ett fortfarande mycket centralt dirigerat land. Tyvärr ser läget ganska mörkt ut. Inbördeskrig kan inte uteslutas. Internationell press, uppmärksamhet och påtryckningar samt att transnationella organ lyfter fram frågan är det minsta som behövs.

Brist på autonomi

Om vi återgår till frågan om Salween-flodens framtid, en fråga där politik, ekonomi, energi och etnicitet flyter samman, anar vi ett större sammanhang. Där ingår inte bara kampen i Standing rock utan även tidigare liknande konflikter i till exempel norra Chile och Alaska där ursprungsfolken som vanligt förlorade.

På närmare håll har vi så klart de ständiga bråken mellan samiska renskötare och skogsbönder. Vi ser brist på legitim autonomi, att människor förvägras erkända rättigheter, rättigheter som finns nedtecknade i flera av de dokument som är ratificerade av FN.

Än en gång ser vi en skön förening mellan stat och kapital. Slutligen: vi kanske borde överväga för- och nackdelar med federalism lite mer. Det ska jag diskutera i en annan artikel.