… Sara Zommorodi, skådespelare och aktuell i Upprorets poet.
Pjäsen handlar om Forough Farrokhzad, en symbol för den kvinnliga frigörelsen. Vad är det som är så starkt med hennes historia?
– Forough var en människa som ville leva fritt från konventioner och på egna villkor. Hon sprängde gränserna för hur en kvinna fick vara och var långt före sin samtid. Hennes poesi värjde inte för de svåra frågorna och utmanade alltid normer, makten och patriarkatet.
Pjäsen handlar om kärlek och drömmar, men även om mod. Kräver arbetet för jämställdhet mer mod tror du?
– Mer medvetenhet kring egna maktstrukturer, oavsett könsidentitet. En man kom fram till mig efter en föreställning, tackade hjärtligt och sa: ”Jag fattar att ni vill belysa de patriarkala strukturerna, men föreställningen kommer inte med lösningar så hur ska vi göra då? ’Vi män’ som är problemet, men vill vara en del av lösningen?” Jag svarade ”var medveten om din egna makt, det är där vi alla kan börja förändringsarbetet”. Det är mitt svar nu också. Att ha modet att ifrågasätta den egna makten i relation till omgivningen.
Ni är fem kvinnor som går in och ut i nästan alla rollerna. Du spelar fem olika roller i denna uppsättning, bland annat Forough själv och hennes älskare som var en man. Hur har arbetet gått till?
– Detta har varit ett av de mest utvecklade och givande samarbeten som jag haft. Regissören Rebecca Örtman och jag har haft ett väldigt nära samarbete, fyllt av glädje och kraft. Det har funnits stor tillit till mitt arbete vilket gjort att jag vågat ta ut svängarna. Jag har haft utrymme och förtroende att arbeta mångfacetterat med min gestaltning som skådespelare, vilket varit superkreativt. Pjäsen ligger mig varmt om hjärtat, då budskapet är att vi människor, och kvinnor i synnerhet, ska få vara den vi är och vill vara.
Pjäsen är på turné och kommer nu till Stockholm. Hur har den tagits emot på platser ni har varit?
– Vi har haft stående ovationer nästan varje kväll. Många män har lämnat salongerna tårögda. Speciellt män i mustasch. Många har sagt att de egentligen inte brukar gå på teater längre, men att detta var ”något annat” och på riktigt.
