Nära på alla som har lite äldre barn har nog någon gång önskat att man bara fick stänga in ungen på rummet. Ilsket, för att den ska förstå hur dumt den betett sig. Som om inspärrande eller straff i sig skulle leda till insikt i annat än att vi är arga. Men vi vet både att vi inte får och att det inte hjälper, att spärra in leder inte till att barnet förstår vad som var fel, det kan bara kommunikation göra. Barn som sätts i skamvrån, blir inspärrade på rummet, blir av med veckopengen, spärrade från internet, får husarrest och så vidare är sällan mindre benägna än andra att göra dumheter. I takt med att barnen växer upp går det igen i kriminologiforskningen: högre straff leder generellt inte till lägre brottsbenägenhet.
Nyligen presenterades Ungdomsreduktionsutredningen med förslag på hur ”straffrabatten” för ungdomar mellan 18 och 21 ska kunna tas bort och vilka konsekvenser det medför. De senaste årens kriminalpolitik har i mångt och mycket handlat om strängare straff. Hårdare straff, fler utvisningar, fler livstidsstraff, längre livstidsstraff, slopad ”straffrabatt” vid fängelsestraff, slopad ungdomsrabatt. Det, och löften om fler poliser, har i princip all brottsbekämpande politik handlat om de senaste 15 åren. Det är inte väldigt länge sedan Björklund lanserade förslaget om att sänka straffmyndighetsåldern, men efter det har man hunnit med att utreda straffrabatten inte en, utan två gånger. Den första landade i att avstyrka tanken om slopad straffrabatt för unga. Den andra presenterades i mitten på december.
Inför valet var det många partier som ville se rabatten för unga borttagen. Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna tog entydigt ställning för. Kristdemokraterna och Centern ville att rabatten skulle ses över. Miljöpartiet gick till val på högre straff, men inte just slopad straffrabatt, däremot när Svensk Handel frågade inför valet svarade man ändå att man inväntade utredningen som partiet varit med om att initiera tillsammans med S. Hållningen är märklig, för utredningen handlade aldrig om om, den handlade om hur. Det enda riksdagsparti som tog ställning för straffrabatten var Vänsterpartiet. Jag tror inte att de ångrar sig nu.
Utredningen var alltså aldrig för att utreda om straffrabatten skulle införas. En sådan utredning hade mest sannolikt landat i samma slutsats som den som Alliansen tillsatte. Utredaren, tillika riksåklagaren Petra Lundh, är mycket noga med att i stycke efter stycke påpeka att utredningen inte handlar om om utan hur ett sådant förslag ska utformas och även om Lundh levererade ett sätt att slopa straffrabatten så var det egentliga budskapet ett helt annat. Skulle slopad straffrabatt resultera i minskad brottslighet? Nej. Minskad brottsutsatthet? Nej. ”Det går alltså inte att förutse att våra förslag skulle leda till minskad brottslighet, minskat lidande för brottsoffer och därmed sammanhängande minskade kostnader för samhället.”
Lund tar också upp skäl som brukar anföras som argument för ha straffrabatt för ungdomar, däribland att unga vuxna typiskt sett har en, relativt andra vuxna, outvecklad ansvarsförmåga och psykologiskt drabbas hårdare av bestraffning. Och ställer sedan frågan om ifall den senare tidens forskning på något vis har vederlagt någon av dem. Svaret är nej, tvärtom. Senare tidens forskning har stärkt dem.
Sammanfattningen blir någonstans att slopad straffrabatt för 18-åringar är dyrt; inte leder till minskad brottslighet; inte leder till färre brottsutsatta; inte är moraliskt försvarbart utifrån perspektivet att straff ska stå i proportion till måttet av skuld. Om en person som är 18 har sämre förutsättningar än någon äldre har hen också mindre ansvar än den äldre, allt annat lika. Längre strafftider riskerar också att låsa in ungdomar i en brottslig karriär de annars oftast tar sig ur och det finns problem med tröskeleffekter, där obetydliga skillnader i ålder leder till absurda skillnader i straff, något som i sin tur leder till att rättsväsendet uppfattas som godtyckligt.
Det är svårt att finna en enda positiv sak med att slopa straffrabatten för unga, och det är kanske därför den funnits med i någon form sen 1700-talet. Men den här frågan har partierna hanterat som om de vore reaktionära föräldrar i affekt. I brist på andra kortsiktiga verktyg tar de till det de har till hands. ”Gå till ditt rum!”
Supervalåret 2019, det vore ändå lite, lite underhållande, visst?
Nu har Bolsonaro tillträtt som president i Brasilien.
