Glöd · Ledare

Dags att gå från ord till handling

I fredags strejkade omkring 7 miljoner människor över hela världen för klimatet, i så vitt skilda länder som Chile, Uganda, Ryssland, Bangladesh och Sverige. Det är förstås rätt fantastiskt för en rörelse som startades av en ensam 15-årig tjej för bara lite drygt ett år sedan.

Det kan vara svårt att utifrån en svensk horisont riktigt ta in hur provocerande Greta Thunberg är i väldigt mångas ögon. Hennes främsta budskap och det som hon upprepar gång på gång är ju bara att vi ska lyssna på forskningen. Här är det inte någon kontroversiell åsikt, de flesta svenskar är trots allt överens om att det är vi människor som ligger bakom klimatförändringarna och att det är vi som behöver göra något för att stoppa dem. Visst, det finns en del högljudda klimatförnekare här också, men de är en minoritet. Så är det verkligen inte över hela världen. Det är bara att se på USA till exempel där väldigt många människor, inklusive landets president, vägrar tro på IPCC:s rapporter och alla andra som visar att vi är på väg mot en katastrof.

Just därför är Thunbergs enkla budskap så viktigt och just därför tror jag att det är bra att hon har valt att fokusera på att vi behöver göra mycket, mycket mer istället för att fokusera på exakt vad vi behöver göra. Om hon hade engagerat sig i ett politiskt parti eller propagerat för vissa specifika lösningar så hade hon med största sannolikhet inte heller fått samma enorma genomslag.

Men. Vi börjar samtidigt närma oss en punkt där det inte räcker med att bara säga att vi behöver göra något. Greta Thunberg och Fridays for future har varit fundamentalt viktig för att mobilisera människor, men vi måste också börja prata mer om lösningar. Det görs såklart redan på många olika håll, men vi saknar än så länge riktigt stora folkliga mobiliseringar kring konkreta klimatpolitiska idéer och förslag.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är Greta eller de andra ungdomarna som ska tala om för oss hur vi ska gå vidare. Men vi måste vara medvetna om att det finns olika synsätt på hur klimatkrisen ska lösas och att vi står inför ett vägval som inte bara innebär om vi ska göra något eller inte utan också vad det är vi ska göra. Det finns de som tror att vi framförallt kommer lösa krisen med ny teknik: mer biobränsle och förnyelsebara energikällor, energisnålare transporter och så vidare. Sen finns det de som tycker att det absolut viktigaste vi kan göra är att hushålla med de resurser vi har: konsumera mindre, avstå från flyg, bil och annat som på olika sätt förstör klimatet. Och så finns det de som tror att vi aldrig kommer att komma någon vart om vårt öde lämnas i händerna på individer och att det sålunda behövs hårdare statliga regleringar, kanske till och med en diktatur där ingen tillåts handla på sätt som kan vara skadliga för klimatet.

Detta är givetvis en grov förenkling och jag skulle tro att det är ytterst få som konsekvent förespråkar endast ett av dessa alternativ, de flesta tror nog att de behöver kombineras på olika sätt. Men det är ändå viktigt var vi lägger tonvikten och att vi påtalar riskerna med om ett av de här perspektiven blir alltför dominerande.

Sanningen är att vi måste jobba på väldigt många olika håll; med teknikutveckling, med regleringar och med att minska vår individuella resursförbrukning. Vi har alla ett ansvar, oavsett om vi är politiker, forskare, företagsledare eller helt vanliga människor. Men samtidigt måste vi till varje pris upprätthålla demokratin – en klimatdiktatur kan aldrig vara lösningen – och vi måste se igenom alla de stater och företag som använder sig av greenwashing för att fortsätta kunna skapa vinster och tillväxt.

Vi måste våga kritisera de tidningar som skriver fagra ord om klimatet på ena sidan för att på nästa sida göra reklam för ett flygbolag, eller de politiker som satsar massor av pengar på klimatåtgärder men ännu mer på sådant som är skadligt för klimatet. Klimatdiskussionen behöver kort sagt fördjupas, nyanseras och konkretiseras.

Det är hög tid att vi går från ord till handling.

Att det är ungdomarna som pressar på klimatrörelsen och de äldre som stretar emot ger en hopp.

Ardalan Shekarabi och andra S-toppar som kräver en ännu mer restriktiv migrationspolitik.