Det är en sen vårkväll och jag ska just gå och lägga mig när mobilskärmen blinkar till. ”Bildningsnämnden har beslutat att lägga ner er förskola.” Så står det. Magen knyter sig och hjärtat likaså. Det känns plötsligt som att jag fått på mig en för trång hjälm och att någon lagt tegelstenar på mina axlar. Nej, det får inte vara sant! De får inte ta ifrån mina barn deras trygghet. Pedagogerna som de knutit an till och kompisarna som är deras värld. Hur många mil ska vi behöva köra? Hur mycket tid ska vi behöva spendera i bilen varje dag?
Jag har jobbat med de här frågorna sen jag tog min universitetsexamen. Folk- och opinionsbildning om att hela landet ska få leva – att samhällskontraktet måste gälla på landet lika mycket som i staden. Debatterat med politiker. Informerat bybor om vad de kan ta sig till om de drabbas. Kanske starta ett föräldrakooperativ om kommunen säger ”tack och adjö”? Med entusiasm har jag missionerat.
Men den här gången kryper landsbygdsavvecklingen under skinnet på mig. De har gett sig på mina barn och då går luften ur mig. Nej, jag vill inte starta en friförskola. Jag tänker inte ta på mig ett enda ansvar till som borde ligga på det offentliga. Räcker det inte med att vi ägnar vår fritid åt att arrangera kulturevenemang, gräva bredband, driva skjutsgrupp, anlägga cykelväg, klippa fotbollsplan, dra skidspår och underhålla föreningslokaler? Det är sånt som de som bor i centralorten får serverat, som tack för att de betalar skatt. Men vi som bor i kommunens ”periferi” förväntas fixa allt själva. Nu får det vara nog!
Jag läser Stina Oscarssons bok ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?”, där hon skriver om olika icke-våldsmetoder. Hon menar att det är genom motstånd som vi upprätthåller verklig demokrati. Jag låter mig åter fyllas av mod. Jag kan inte bli en feg liten lort nu. Jag måste vara stridbar. För mina barns skull. Så vi organiserar oss illa kvickt. Målar plakat med texter om att ”rädda vår förskola” och tar med barnen till kommunfullmäktige. Jordens gulligaste gäng demonstranter.
Försöker sätta mig in i politikernas perspektiv. De vill oss såklart egentligen inte illa. De är tvungna att spara pengar. Vi skriver brev till politiker och tjänstemän. Visar dem vad det skulle kosta kommunen om vi skulle starta friförskola. Föreslår andra besparingsåtgärder: kanske kan de byta till billigare lokaler eller göra större barngrupper? Involvera oss medborgare för att hitta lösningar! Bara ni inte sviker oss och lämnar våra barn i kläm.
Det blir en sommar med tunga moln som snurrar i mitt huvud. Kommer dottern behöva börja på en helt ny och okänd förskola bara halvåret innan hon ska börja skolan? Vilket fritidsintresse måste jag sluta med för att hinna driva friförskola? Kommer sonen få kompisar här i byn om den naturliga smältdegeln försvinner? Blir vi tvungna att köpa en till bil för att få ihop skjutsandet? Hoppas inte barnen tyngs av min ångest!
Det är en sen sommarkväll och jag ska just gå och lägga mig när mobilskärmen blinkar till. ”Kommunstyrelsens majoritet har kommit fram till att det finns andra, bättre besparingsåtgärder. Er förskola blir kvar. Ibland lönar det sig att göra motstånd. Grattis!”. Ja, grattis barn. Ni demonstrerade utanför kommunfullmäktige och politikerna lyssnade på er.
Att regeringen faktiskt jobbar för att förverkliga landsbygdskommitténs 75 förslag för en bättre landsbygdspolitik.
Att inget riksdagsparti verkar vilja komma till rätta med att landsbygdens resurser beskattas av staten, vilket lämnar småkommuner utan pengar till vård, skola och omsorg.
