Perseiderna har fått sitt namn av att meteorerna ser ut att komma från stjärnbilden Perseus, men i själva verket går de att se på stora delar av himlavalvet.

Rymdstenarna, eller kornen som det oftast är fråga om, härstammar från kometen Swift-Tuttle. Det är när jordens bana skär molnet av partiklar som frigjorts från kometen och de träder in i vår atmosfär som det skapas vad vi kallar stjärnfall. Kornen brinner helt enkelt upp av den enorma friktionen.

Större stenar genererar större friktion och därmed längre skådespel på himlen. I vissa fall dimper stenarna till och med ner på jorden och kallas då meteoriter.

Perseiderna infaller i augusti varje år, och framåt småtimmarna på tisdagsmorgon den 13 augusti var de som mest frekventa, enligt Populär astronomi. De har under kvällarna fram till nu även varit synliga och kommer så vara några kvällar till efter denna – men i mycket mindre utsträckning.

För att vill bevittna detta skådespel är rådet att ta sig ut från staden, bort från alla ljusförstörande lampor och bilar, ut på landet. Ögonen behöver tid att vänja sig vid mörkerseende.

Därutöver är rådet att inte titta mot månen, som är på väg mot fullmåne just nu, eftersom den i sig förstör mörkerseendet. Samtidigt måste man hoppas på en klar himmel och gärna stanna uppe sent, kanske till klockan 2-3. Belöningen kan vara stor då, när antalet Perseider når sin höjdpunkt är de 60 stycken i timmen eller fler.