Krönikor

Människan och skarven – ett problem och en lösning

Varje gång jag reser genom Sverige för att besöka min hembygd slås jag av döden som skogsindustrin har vållat landet. Ju längre norrut desto värre tycks förödelsen. I min barndoms Hälsingland känner jag inte längre igen mig. Mellan åsarna gapar kalhyggena kargt och på liv tömda granplantager sträcker sig milsvida över markerna. Borta är skogen, torra är bäckarna med glittrande forell.

I folkmun kallas Jungfrukusten numera Cancerkusten. Till viss del skyldigt är Tjernobyl, som drabbade Gävleborg särskilt illa. Men bakom regionens cancerstatistik kan säkert flera orsaker spåras: inhemsk industri har genom åren spytt ut mängder av gift.

Under 1980-talet samlade min skolklass pengar för att rädda arealer stora som ”fotbollsplaner” i Amazonas. I vår egen by fanns ännu spillror av gammelskogen och en hel del naturskog. På bruket där de flestas föräldrar arbetade tillverkades kartong av träd som skeppats från andra sidan Östersjön, men våra blickar riktades enögt mot skövlingen på andra sidan jorden och utrotningen av exotiska arter. Aldrig kunde vi förutse den avverkning som vi nu bevittnar, att den ens vore tekniskt möjlig. Aldrig kunde vi ana att så få skulle protestera.

Varför var det så få som protesterade, när furorna föll runt den egna knuten? Själv lämnade jag bygden redan som tonåring. Jag såg ingen framtid i brukssamhället och dessutom ville jag till Amazonas, där jag trodde att striden för livets framtid ägde rum. Det var i alla fall vad skolan hade lärt oss. Och kanske ville jag även bort för att platsen redan hade utarmats på alternativa sätt att leva, eller bara för att allt stank skit. Redan på dagis avskydde jag farsans jobb på Iggesunds sulfitfabrik. Omställning var ett okänt begrepp.

Jag tog mig till Amazonas, efter några år av världsfrånvända universitetsstudier och paternalistiska biståndsprojekt, bara för att upptäcka hur regnskogen förstördes av företag från Sverige. Då reste jag skamset hem igen, för att protestera, samtidigt som klimathotet tornade upp sig i horisonten. Sambanden kunde inte förnekas, ingen kunde längre bortse från att roten till problemet ligger här och att vi med vår blotta livsstil är en del av det, som individer och som grupp. Det är mer sant än någonsin. Nu har vi all kunskap, men varför protesterar inte fler?

I dag dominerar Sverigedemokraterna i min gamla hembygd och om någon engagerar sig i sig miljön så är det mot vargen eller för utrotning av skarven. Om någon förflyttar sig mer än en meter från sin egen villa så är det i olika former av motordrivna privata fordon.

Varför verkar det som att fler i storstan vill ställa om än på landsbygden? Med undantag av några enstaka ekobyggande utflyttare från storstan. Själv är jag inte heller felfri och mina tidigare resor runt jorden har nog orsakat jorden mer skada än en redneck i Hälsingland gör under en hel livstid. Jag vill förändras.

På ett norrgående tåg läser jag Den kommande katastrofen, anonymt utgiven genom Tankekraft förlag, där en civilisationskritisk argumentation varvas med planering av en aktion. Utanför fönstret svischar dödens dalar förbi. I min mobil plingar en notis, det är hemortens lokalmedia som rapporterar att skarven raderats ur Hudiksvalls skärgård: ”ortsbor misstänks ha tröttnat.”

När tåget anländer till Hälsingland inser jag allt. Jag kommer från en plats som inte längre finns, men i kampen för den här världen har jag inte en dag att förlora.

Arter som skarven kan skapa blomstrande miljöer för pollinerare som riskerar utrotas på grund av mänskliga aktiviteter.

Människans krig mot djur och natur som hon inte förstår sig på.