Den långa vägen till långfilmen

Av alla konstformer framstår filmen, åtminstone för en utomstående, som den mest bökiga. Varje steg kräver sin teknik och finansiering, sina medarbetare och samarbetspartners. Två av de instanser som jobbar med filmstöd och samproduktionsmedel i Stockholm beslutade för några år sedan att de ville försöka underlätta för talangfulla filmare på väg in i branschen.

Beata Mannheimer på Film Capital Stockholm, som är den regionala filmfonden, och Anne-Marie Söhrman Fermelin på Filmbasen, länets talangutvecklingscenter, pratade om att det uppstår ett glapp på vägen.

– När man har gått hela vägen till talang så är det ganska tufft att ta steget in i den etablerade branschen. Det är inte så självklart att gå in till filminstitutet och söka pengar, eller gå till en filmfond. Det är ett ganska stort steg för många. Vi såg att det var lätt att trilla ner i en grop där och då ville vi brygga över det, säger Beata Mannheimer.

"Otroligt ensamt"

I det syftet initierade de år 2012 STHLM Debut, som vänder sig till regissörer, manusförfattare och producenter med verksamhet huvudsakligen förlagd till Stockholmsregionen. Förutom finansiellt stöd erbjuds möjlighet att delta i workshops och få olika former av praktisk vägledning.

– Det blir en mjuk ingång där man kanske träffar människor från Filminstitutet och från våra fonder, och vi har också varit på festivaler tillsammans. Vi bygger nätverk. Bara det där att inte känna sig så otroligt ensam som många vittnar om att de gör, säger Beata Mannheimer.

I juni presenterades årets fem utvalda projekt. Bakom ett av dem hittar vi 33-årige Salad Hilowle, som ligger i startgroparna med vad som förhoppningsvis ska bli hans första långfilm, fiktionsdokumentären Tungomål. Ekonomiskt stöd är förstås guld värt, men att bli delaktig i ett nätverk är minst lika betydelsefullt.

– Det kan vara ensamt och det är jävligt slitsamt att försöka göra den här filmen under x antal år. Det är skönt att få den här första pushen, säger han på telefon från Tyskland där han befinner sig för ett konstnärligt utbyte.

Två års mailande för en praktik

Hilowle är ursprungligen från Somalia men uppväxt i Gävle och nu boende i Stockholm. Bakom sig har han bland annat en utbildning till kulturproducent och ett antal kortfilmer. För några år sedan kände att han behövde lära sig mer och började jobba med större produktioner i Norge.

Hur bar du dig åt för att få in en fot där, var det svårt? 
– Ja, det var skitsvårt. Jag kommer inte från en familj som jobbar med film eller har vänner som jobbar med filmproduktion. Någonstans ska man väl vara en ganska drivande person. Det jag gjorde var att under två års tid maila olika produktionsbolag i Norge. Varje vecka skrev jag ”hej, jag kan göra vad som helst, jag vill gärna se hur det funkar”. Plötsligt damp ett svar om en praktiktjänst ner.

Han beskriver det som ”en stor jävla krock” att bevittna en storskalig produktion, och bara hoppet från kortfilm till långfilm kräver att du höjer insatsen avsevärt. Salad Hilowle jämför det med att göra en låt och att göra ett helt album.

– Då måste varenda låt sitta bra ihop med de andra. Sedan är det mer pengar, fler personer involverade, hur du ska distribuera, hur håller man ihop någonting i över en timme. Det tar tre till fyra år, och då behöver man ganska mycket stöd.

Starka samtidsröster

När ansökningarna till STHLM Debut – som till den här omgången uppgick till 63 stycken – ses över söker man efter projekt som har en egen stark röst, förklarar Beata Mannheimer.

– Det ska vara något som filmskaparen verkligen brinner för. Det är egentligen bara den här personen som kan berätta den här historien. Årets grupp består av starka, personliga, modiga berättelser som på något sätt pratar om vår samtid.

Salad Hilowle har valt att utgå från sig själv, åtminstone delvis.

– Tungomål handlar om att komma som flykting till Sverige och om att känna sig svensk. Jag kommer att försöka göra nedslag i olika anekdoter, både egna och andras, och sedan prata lite om vad som händer i Sverige utifrån mitt perspektiv, och visa bilder på platser som jag känner till. Det kommer även vara poesi som jag har skrivit tillsammans med andra författare. Jag brukar säga att det är Jan Troell möter en afrosvensks perspektiv, nästan lite som en Nils Holgerssons resa.

Hur upplever du att personer som faller utanför normen framställs i svensk film, om alls?
– Ibland tycker jag att det har gått bättre, jag tänker på filmer som Dröm vidare av Rojda Sekersöz och Dyke hard av Bitte Andersson. Men jag tycker fortfarande inte att det är riktigt bra. Det borde vara odramatiskt att se någon som har en mörk hudfärg och är gay och jobbar på bank och pratar om sitt liv, att det inte blir så laddat.

Visar vardagen

Salad Hilowles senaste kortfilmer och nya långfilm har gemensamt att de har berört det att vara både somalisk och svensk och vad det betyder, säger han:

– Jag visar vardagen på ett sätt som man kanske inte är så väldigt van vid, exempelvis kan det vara att man ser en somalisk pappa i en fadersroll tillsammans med sitt barn.

Ett generösare kultur- och filmstöd skulle kunna råda bot på enkelspåriga narrativ, tror Salad Hilowle, och han vill gärna se att filmintresserade ungdomar – en sådan som han själv en gång var – får chansen att utveckla sin passion.

– Det borde finnas mer för ungdomar som vill hålla på med rörlig bild, fritidsgårdar eller kulturhus som kan vara med och pusha det där lilla extra. Jag ser mycket farhågor i att man skär ner på kulturen, det blir inte så mycket större utbud än det vi blir matade med.

Gör film angelägen för fler

I kulturförvaltningens uppdrag står att alla barn och unga ska ”ges tillgång att lära, leka, skapa och utvecklas med film och rörliga bilder oavsett bostadsort, kön, klass eller kulturell bakgrund”.

Filmbasen, som ska realisera länets filmpolitik när det gäller talangutveckling, har sina lokaler i Alby och försöker jobba med nätverk i förortsområden. Beata Mannheimer på Film Capital Stockholm säger att de medvetet arbetar med dessa frågor, genom att bland annat följa upp könsfördelningen vad gäller regi, manus och producent.

– Om vi tittar på klass, kön, etnicitet och sexuell läggning så tycker jag att det finns mycket kvar att göra för representation både framför och bakom kameran. Förändringen går för långsamt och ofta är rollerna stereotypa, säger hon.

Därför är det viktigt att arbeta med film ur såväl kultur- som näringsperspektiv, med starkt offentligt stöd och med kommersiella drivkrafter, menar Beata Mannheimer:

– Om vi verkligen får en förändring av representationen så skulle vi fånga en större publik. I dag missar vi stora publikgrupper som inte upplever sig representerade på duken, det känns helt enkelt inte angeläget att se film.

Mer samverkan mellan staden och region Stockholm skulle också kunna resultera i mer mångfacetterade produktioner, tror Beata Mannheimer.

– Det blir en större bredd och förståelse när man samverkar, ett större kontaktnät och större möjlighet att nå ut. Och om det gavs tid och pengar för manusutveckling är jag helt övertygad att det skulle bli ännu bättre filmer.