Nytt ljus på kvinnornas klassiska verk

I myten om amasonerna är kvinnor och män bittra fiender och möts endast i strid – en strid som krigarkvinnorna vinner. År 1760 gjorde Maria Antonia Walpurgis detta i konsten populära tema till föremål för sin opera Amasonernas drottning, där hon låter regenten ge uttryck för en önskan om samexistens i fred istället för den ständiga krigföringen.

Om dagens klassiska musikscen är ett slagfält så slår kvinnorna ur ett sedan länge cementerat underläge. Och patriarkatets främsta vapen är tystnad, där på sin höjd enstaka upphöjda kvinnofigurer tillåts ta sig ton, för att sedan gärna ge upp andan, som i de traditionella operorna. Jämförelsen är kanske överdrivet dramatisk; i orkestrarna är könsfördelningen numera ganska jämn och sämjan tycks av allt att döma vara god. Däremot är de verk av kvinnliga kompositörer som framförs försvinnande få, och män är i förkrossande majoritet bland dirigenter och regissörer.

Det är därför inte underligt att en del musiker och sångare har tagit saken i egna händer och driver fria grupper med en repertoar långt från den som blivit kanon under det manliga paradigmet.

"Aldrig hört talas om kvinnliga operaskapare"

Ditte Hammar startade Den andra operan 2016 tillsammans med Hanna Fritzson och Bente Rolandsdotter. Trots att hon är rutinerad både som sångerska och regissör inom opera var konceptet kvinnliga operaskapare okänt för Hammar fram till för några år sedan.

– När jag först fick höra talas om att det funnits kvinnor som skrivit opera blev jag jättechockad och trodde att jag hade hört fel. Jag har hållit på med opera i hela mitt liv och aldrig någonsin hört talas om det, säger Ditte Hammar.

Hon började gräva och upptäckte fler och fler, och insåg samtidigt att detta var så hemligt att inte ens personer som lärde ut musikhistoria kände till det. Den andra operan blev ett sätt att dra fram dessa bortglömda kvinnor i ljuset, genom att helt enkelt sätta upp deras föreställningar.

Drottningrike

Förvandlingar i Helvetet av Isabelle Aboulker blev deras första projekt, och den 19 juni är det premiär i Årsta för barockoperan Amasonernas drottning.

– Det svåra är att det finns inte så mycket noter bevarat och det finns absolut inga inspelningar eftersom de har varit så okända. Och man måste ju hitta något man gillar, det räcker såklart inte att det är gjort av en kvinna, säger Ditte Hammar.

Traditionella könsroller är starka på operascenen, och att det är viktigt att hitta verk som berättar andra historier, konstaterar hon:

– Det är ofta väldigt klyschigt, en kvinna ska dö på slutet och offra sig av kärlek. Det är så mycket stereotyper inom opera som inte ifrågasätts, så det var väl också en del av vårt projekt. Vad är det för berättelse vi lyfter fram?

Varför fastnade du för just Amasonernas drottning?
– Dels fanns det faktiskt inspelningar av delar av musiken, och den var fantastiskt bra, det var verkligen musik jag gick igång på direkt. Sedan var historien väldigt annorlunda. Det handlar om ett  drottningrike. Vi nyfikna på hur det skulle vara att leva som kvinna i en värld utan män, och vice versa. Ett väldigt flummigt och spännande tema tycker jag.

Walpurgis Amasonerna drottning var inget marginaliserat fenomen på sin tid, den mottogs väl och under en period i slutet av 1700-talet uppstod en boom av kvinnliga operaskapare i Frankrike, berättar Ditte Hammar.

– Många av de här tonsättarna blev jättekändisar på sin tid. Det fanns till och med manliga tonsättare som skrev under kvinnlig pseudonym och kallade sig för madame si och så för att slå. Skulle man skriva opera skulle man vara kvinna och det är ingen som känner till det i dag.

"Bara plats för en kvinna i rummet"

För en kvinna i den nutida musikvärlden präglas tillvaron av ensamhet. Ur den känslan startade ett par studenter på Musikhögskolan i Stockholm nätverket Konstmusiksystrar, vars mission är att utmana hela den hierarkiska ordningen i musiksfären. Rosanna Gunnarson, tonsättare och ljudkonstnär, samt ordförande för nätverket formulerar sin upplevelse i en fråga:

– Varför känner jag mig så jäkla ensam i det här arbetet? Isoleringen tror jag uppkommer ur den här konkurrenssituationen, att det bara finns plats för en kvinna i rummet. Vi har riktat in oss väldigt mycket på att ifrågasätta genikulturen och försöka se hur kan man göra det här tillsammans istället, säger hon.

Anna Jakobsson har en bakgrund inom scenkonst är producent för Konstmusiksystrar. Hon känner igen sig i bilder av att vara den enda tjejen, och att det var den typen av förebilder hon växte upp med.

– Både operadivor som Birgit Nilsson men också kanske Janis Joplin, kvinnor som tog väldigt mycket plats men kanske också var lite ensamma i sitt konstnärsskap.

Nätverket har medlemmar över hela Sverige och även utomlands, men verksamheten är huvudsakligen baserad i Stockholm.

Operan största jämställdhetsutmaningen

På frågan var det är som är mest trögrott i förändringsarbetet svarar Rosanna Gunnarson utan att tveka.

– Operan. Men de har ju problem över huvud taget med att få in ny musik för det är så extremt dyrt. Och hur långt innan de måste beställa ett verk före premiär, och alla olika yrkesgrupper som är inblandade, det är en extremt trög process. När jämställdheten har nått dit, då lär det se väldigt bra ut på resten av området, konstaterar hon och skrattar.

– Ja, exakt, wow! instämmer Anna Jakobsson.

Tidigare i år mottog Den andra operan föreningen Kvasts hedersomnämnande för sitt arbete. Förkortningen står för Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare och huvudsyftet är att öka medvetenheten om kvinnliga tonsättare och att öka antalet framföranden av musikverk komponerade av dessa. Föreningens ordförande Astrid Pernille Hartmann menar även hon att operan utgör en särskild utmaning ut jämställdhetsperspektiv.

– Du har det här spänningsfältet att det är kvinnodominerat så tillvida att sopranen gärna är den stora stjärnan. Men de flesta operor som spelas är från 1800-talet, och det är ju roller som speglar den tidens syn. Det är ganska svårt som regissör att hitta på något som inte känns krystat. Jag ser med stor spänning fram mot en förnyelse av hela dramaturgin när det gäller kvinnoroller, och fler nyskrivna operor som speglar nutida sensibiliteter, säger hon.

Astrid Pernille Hartmann tycker att operakulturen nästan har något mystiskt över sig, som gör att även individer med ambitioner att förnya till slut sugs in i de gamla traditionerna och innan de vet ordet av har de ”satt upp Wagner i alla fall”.

Teatern går före

Att en överväldigande majoritet av de konstnärliga beslutsfattarna – regissörer och dirigenter – är män bidrar till problematiken, menar Ditte Hammar, som gör en jämförelse med teatern.

– Den ändå genomgått något slags kris. Man har diskuterat de här gamla klassikerna, ska vi verkligen spela dem igen och igen? Just med tanke på könsroller, men också andra budskap. Det finns mycket rasism inskrivet i gammal repertoar till exempel. Inom teater har det varit en levande diskussion, men det har det faktiskt inte varit inom opera.

De försök till modernisering som görs kan få motsatt effekt när det gäller kvinnoroller, enligt Ditte Hammar:

– I dag kanske skådespeleriet är mer realistiskt än vad man tänkte sig från början, och det har blivit en ganska svår kombination när man ska visa allting väldigt explicit. Då blir det nakenscener, gruppvåldtäkter, väldigt våldsamt. Och då tycker man ofta att det blir modernt för att man tar fram det råa och det verkliga, ”vi ska visa den osminkade sanningen”. Men vad är det för sanning vi visar då?

Arbetet ger resultat

När den gäller den klassiska musiken generellt och landets orkestrar så konstaterar Astrid Pernille Hartmann med glädje att Kvasts arbete ger resultat, även om lång väg återstår.

– Det är ju ett helt kit av samverkande orsaker; det handlar om vad man lär sig sen barnsben, det du lär dig spela när du växer upp går genom muskelminnet och ens känslosfär. Och på utbildningarna har vi få eller inga förebilder som lyfts.

Genom sin repertoarbank och besök hos orkestrar vill Kvast införliva medvetenhet och självkritik hos institutionerna. Hon nämner Kungliga Filharmonikerna i Stockholms konserthus som ett exempel på hur det faktiskt plötsligt kan ta fart, när de för ett par år sedan fick in ett 40-tal kvinnliga tonsättare i säsongens program.

– Det finns fler verk nu som är tillgängliga, det har sopats upp några stigar till repertoaren. Och vi har en bredare agenda som gäller flera länder och olika tider, för vi ska se till att det här inte sker igen som har hänt återkommande genom historieskrivningen, att de kvinnliga tonsättarna försvinner.

Kvinnliga operaskapare trend på 1700-talet

Av samma skäl satsar Konstmusiksystrar på den torra men ack så viktiga uppgiften att arkivera material.

– Det är egentligen det vi är inne väldigt mycket på just nu, vi har alla de här tjejerna och transpersonerna som skriver musik, hur ser vi till att det märks framåt och inte glöms bort? Vi försöker se hur kan vi säkerställa att det inte blir så. Och det är ett jättearbete som jag tror att många olika aktörer behöver hjälpas åt för att hitta lösningar på, säger Rosanna Gunnarson.

De är övertygade om att förutsättningarna för en varaktig dokumentation är betydligt bättre idag, och apropå viljan att luckra upp hierarkier så ser de hur den yngre generationen redan nu rör sig mycket mer ledigt. Genom snabb kommunikation är det lättare att hitta varandra och sina subkulturer.

Anna Jakobsson tror att även #metoo har inneburit en form av skifte när det gäller förhållningssättet till representation.

– Tidigare lades väldigt mycket tid på att övertyga människor om att det här var någonting att prata om, men nu känns det som att de flesta kan skriva under på att det finns problem. Då kan vi börja prata mer om vad vi kan göra åt det snarare än att försöka göra sin röst hörd.