Allt färre studenter läser humanistiska ämnen på landets universitet. Problematiskt enligt vissa – logiskt enligt andra.
– Kanske beror det på en ökad individualisering av samhället, resonerar sociologstudenten Simon Martinsson.
Simon Martinsson är på väg upp från tunnelbanan vid universitetsområdet Frescati i Stockholm. Humaniora, som i mångt och mycket handlar om att förstå människan, kanske inte har en lika självklart plats i dagens samhälle, säger han.
– Titta på utvecklingen med sociala medier. Man ska mer och mer promota sig själv, och man slutar lyssna på vad andra har att säga. Algoritmer och sådant ger ett slags beteende där vi sitter med skygglappar, i stället för att läsa av hela spektrat.
Siffror från Universitetskanslersämbetet visar att antalet helårsstudenter inom humaniora och teologi (som kategoriseras tillsammans) är historiskt lågt. Minskningen är betydligt mer dramatisk än inom övriga utbildningsområden. Främst är det humaniorans fristående kurser som tappar.
– Jag tror man tänker att det leder mer till jobb när man väljer att läsa ett program, säger Sophia Granstad, som själv läser grundlärarprogrammet 4-6.
TT: Är det ett problem att humaniora tappar?
– Jag tror väl att det finns en ganska naturlig koppling, det som efterfrågas är det som folk kommer att läsa. Och det behöver inte vara negativt. Det finns väl en naturlig utveckling inom utbildning som det gör inom allt annat, säger hon.
I majsolen vid Frescati befinner sig också Josefin Sandberg Johansson som läser ämneslärarprogrammet i geografi och historia. Hon avsätter gärna några minuter för att diskutera humaniorans och framför allt historians roll i samhället.
– Jag är en total historienörd, jag älskar historia! utbrister hon.
Problemen för humaniora kan kopplas till teknikutvecklingen, tror hon.
Många är väldigt teknikintresserade i dag. Det faller de humanistiska ämnena på, för där sitter du och bläddrar i böcker.
TT: Är det en nödvändig utveckling vi ser, eller förloras något?
– Jag tror att man skulle förlora jättemycket på vägen. Utan exempelvis historia förstår vi inte vilka vi är, eller var vi har vår samtid. Tappar vi den biten blir det inte bra, säger Josefin Sandberg Johansson.
