Nu blir det snart sommarlov och den blomstertid är redan här. Men många barn har inte gått i skolan under terminen heller. De har inte kunnat vara där. Trots att föräldrarna har förklarat tusen gånger hur viktigt det är och gjort allt för att det ska fungera. I många fall trots att skolorna har försökt allt de kan. Ibland har skolan inte riktigt gjort det, man har inte vetat och inte förstått.
Men okunskap är ett fel som går att laga. De riktigt stora problemen uppstår när samhället slutar vara ett stöd för elever, föräldrar och skola. När man börjar hota och ta till maktåtgärder istället. Och det är det som har hänt de senaste åren. När en elev inte kan gå till skolan under en längre tid kan skolan göra en orosanmälan till de sociala myndigheterna. Om föräldrarna anmäler till Skolinspektionen att skolan inte gör vad den ska kan Skolinspektionen göra en orosanmälan till de sociala myndigheterna.
Vad socialtjänsten gör då varierar. Ibland lägger de ner ärendet eftersom de inser att problemet för det här barnet inte finns hemma. Men ibland bestämmer de att barnen inte får bo kvar hemma. Det finns och har alltid funnits barn som behöver komma hemifrån av olika anledningar. Men att deras föräldrar lyssnar på dem när det är tydligt att de tar skada av att vara i skolan är inte en sådan anledning. Tvärtom.
Skolplikten ska vara till för barnen, det betonas ofta att den är en rättighet: alla barn har rätt till utbildning. Men om rätten till utbildning och plikten att närvara står emot varandra, då? Att alla inte kan vara i en stor grupp och följa kollektiva instruktioner hela dagarna är som det är. För en del passar det bra, de flesta kan leva med det. Och en del kan inte. De blir sjuka. Går in i väggen på en vecka. Inte för att de är bortskämda eller för att det är mysigt att vara hemma och spela dataspel – inte i veckor, månader och år. Om ett barn länge och bestämt vägrar gå till skolan finns det en anledning. Självbevarelsedrift. Vi kan diskutera diagnosers roll tills vi blir blåa i ansiktet allihop, men faktum kvarstår: vi har inte en skola för alla.
Nyligen genomförde projektet Sarskiltstod.nu en enkät som besvarades av 550 föräldrar till elever med neuropsykiatriska diagnoser. 165 av dem uppgav att deras barn hade ”problematisk skolfrånvaro”. Av dessa 165 hade mer än hälften vänt sig till kommunen eller skolans huvudman när barnens skolgång inte fungerade. Och av dem var det inte en enda som svarade att det hade hjälpt. I 11 procent av fallen hade skolan gjort något, men inte tillräckligt. 75 procent svarade att inget hade förändrats och de sista 14 procenten uppgav att det hade blivit värre.
Mer än 90 procent av föräldrarna anmälde då problemen till Skolinspektionen, men inte heller där hade anmälan i något enda fall löst problemen. Situationen blev bättre men inte bra i 17 procent av fallen och de andra fördelade sig jämnt mellan ingen förändring och att det blev värre. Om enkäten ska sägas att Sarskiltstod.nu drivs av aktivister och att det var frivilliga föräldrar som svarade. Men även om de inte är helt representativa är resultatet uselt.
Vad ska de göra, de här föräldrarna? ”Skicka barnen till skolan” är inte ett svar i deras situation. Att tala med lärarna eller rektorn har inte hjälpt, inte ens att gå till kommunen eller Skolinspektionen. I värsta fall riskerar de att barnen omhändertas, så det finns föräldrar som inte vågar. De och framför allt deras barn blir rättslösa. Om samhället inte lyckas ordna så att alla elever kan gå i skolan, då har myndigheterna varken anledning eller moralisk rätt att använda tvång.
Nu väntar ett par månaders frihet och vila. Det vore bra om myndigheter och politiker funderade under sommaren över vad Läroplan för grundskolan säger: att varje elev har rätt att i skolan få utvecklas och känna växandets glädje.
Ljumma nätter i fladdermössens sällskap.
Mosquito buzzers – ljudskrämmor som ska hålla unga borta från allmänna platser. En så motbjudande idé.
