I utställningen ”Släkten och slavarna” som nu visas på Södertälje konsthall vänder Carl Johan De Geer blicken mot sin egen familjs mörka historia. Med sitt högst personliga projekt vill han samtidigt blottlägga den allmänna okunskap som råder om Sveriges del i slavhandeln.
Insikten om att hans förfader bedrivit slavhandel på Afrikas västkust kunde Carl Johan De Geer inte låta passera okommenterad. Resultatet är utställningen och boken Släkten och slavarna, med handelsmannen Louis De Geer som studieobjekt och måltavla.
Konstnären har tidigare gjort upp med ett skakande förflutet i filmen Mormor, Hitler och jag, där han försöker förstå mormoderns hängivenhet för nazismen. Till skillnad från mormoderns nazistiska sympatier, som förmedlades direkt till barnbarnet, var Louis De Geers förehavanden under 1600-talet fullkomligt okända för Carl Johan De Geer fram till för något drygt decennium sedan.
– Jag var över 70 och hade aldrig hört talas om detta, aldrig fått lära mig något i skolan, ingen i släkten har någonsin nämnt det. Och jag blev ju chockad, berättar han.
Välkänd dj
Upplysningen kom via Sidney Onayemi, under 1970- och 80-talet en välkänd dj i Stockholm, som kände igen Carl Johan De Geer i en matbutik och frågade honom ifall han visste att en av hans förfäder hade ägt en slavstation i Ghana? Senare kom De Geer i kontakt med en brasiliansk man, Antonio Geraldo Costa, ättling till en av de slavar som Louis De Geer hade sänt till Sydamerika. Dessa möten satte igång en process där frågor om skuld och tolkningsföreträde stod i centrum.
– Det här är en subjektiv bild av kolonialism. Jag tyckte att jag kunde gå utanför den stränga identitetspolitik och den diskussion om appropriering som har funnits i Sverige under de senaste åren, eftersom jag har blivit kontaktad av människor som har kastat den här frågan över mig. Men det finns ändå en slags krock mellan att en vit man, född av svenska föräldrar, berättar om svartas lidande. Man har kunnat tveka, förklarar Carl Johan De Geer.
Möbler utgångspunkt
Grubblerier som dessa har han försökt inlemma i utställningens installationer, vilkas huvudsakliga beståndsdelar är möbler, ett naturligt arbetsmaterial för scenografen De Geer. Av den ifrågasatta mormoderns stol har han skapat ett slags tron åt Antonio Geraldo Costa och ett fotografi av densamme har även placerats i det hål som Carl Johan De Geer sågade i sitt favoritskrivbord.
– Mitt efternamn ligger bakom hans släkts hemska öde. Inte är det jag, men en person med mitt efternamn är så att säga ondskan. Då har jag tänkt, detta får jag aldrig glömma, och så sågade jag upp ett hål i skrivbordet.
Förutom borgerlighetens möblemang i form av stolar och kinesiska vaser har två gamla skolbänkar fått ta plats i utställningen.
– Eftersom det har varit bristande undervisning om slaveriets roll i svensk historia så har jag tyckt att skolbänkar ger en ironisk touch, säger Carl Johan De Geer och håller upp ett skulpterat trolliknande nidporträtt av Louis De Geer som står placerat i den ena av bänkarna.
Industrialismens fader
Louis De Geer brukar kallas ”den svenska industrialismens fader” och hans med dagens ögon sett mer ljusskygga verksamhet har dvalts i skuggan. Det var under ett antal år i mitten av 1600-talet som han verkade vid slavfortet Cape Coast castle, och efterföljdes av sina två söner innan andra nationer tog över fortet. I utställningen ingår också en film från platsen där en lokal guide berättar om de horribla omständigheter som människor levde under i väntan på att säljas till en annan kontinent.
– Det fanns inget som hette mänskliga rättigheter. Om jag skulle möta Louis De Geer i Götgatsbacken så skulle han inte förstå vad jag menade, även om vi pratade samma språk. Allt de gjorde då var enligt den tidens etik legalt, han ansågs vara en god människa som idkade välgörenhet och var religiös. Det hindrade inte att han kunde låta människor dö under vedervärdiga förhållanden i djupet av lastrum på båtarna.
Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln upphörde inte med Cape Coast castle. Mot slutet av 1700-talet blev den västindiska ön Saint-Barthélemy centrum för svensk slavimport. En vidare tanke med utställningen är att få besökarna att reflektera över de former av slaveri som existerar i dag.
Carl Johan De Geer har fantiserat om att låta gravera en plakett och sätta upp intill det gamla de Geerska palatset på Götgatan 16, som numera är Nederländernas ambassad, där det står att ”detta hus är byggt med slavpengar”.
– Men sedan har jag kommit på att alldeles i närheten ligger Hennes & Mauritz och en stor mängd klädkedjor som också bygger på slavproduktion, det skulle bli så mycket skyltar på hela stan.
Släkten och slavarna av Carl Johan De Geer är producerad av Norrköpings konstmuseum. Den visas på Södertälje konsthall till och med den 8 augusti 2019.
