”Det är roligare att åldras tillsammans”

Rymden i den ljusa samlingssalen i Beckomberga gamla sjukhus är slående. Det är högt i tak och klotformade taklampor från 1930-talet då husen byggdes har varsamt bevarats. I den här lokalen låg storköket som försåg de cirka 2 000 mentalsjuka, som fram till psykiatrireformen 1995 bodde här, med mat. Det gemensamma köket finns fortfarande kvar, om än i mindre skala – och är förstås rejält uppdaterat. När det vaknas soppmiddagar i samlingssalen är det härinne som allt förbereds och dukas fram.

De som huserar i vad som numera är en bostadsrättsförening med 42 lägenheter är bland annat ett kompisgäng från Vällingby. Tolv personer som på ålderns höst beslutade sig för att flytta ihop.

— Flera av oss har gått i samma skola, vi är nästan som syskon. Numera är vi som en vuxenfamilj, vi känner varandra utan och innan, så att ta steget att flytta ihop kändes inte jättestort. Vi pratade faktiskt om det redan när vi var i 40-årsåldern, säger Else-Marie Mattsson och avfyrar ett leende mot vännerna som har makat ihop sig i soffan.

Gänget från Vällingby

Det var i början på 90-talet som ämnet kom upp under en av gängets årliga decembermiddagar. Vore det inte roligare att åldras i grupp än ensam? Samtalet formades av tidsandan med nedskärningar och ekonomisk kris.

— Vi förstod att äldreomsorgen knappast skulle bli bättre och att vi troligen skulle tvingas förlita oss på våra barn, så varför inte köpa ett hus där vi kunde bo och ta hand om varandra? Vi såg framför oss en gård med orangeri, stall och golfbana, säger Else-Marie.

Kompisgänget från Vällingby har en gemensam historia som sträcker sig ända tillbaka till 60-talets folkhem i den världsunika ABC-förorten. I tonåren hängde de på en ungdomsgård i kyrkans lokaler och de åkte bland annat på konfirmationsläger ihop. Några sommarjobbade på Beckomberga och alla har de en relation till det gamla mentalsjukhuset. En del patienter rörde sig fritt ute i samhället och kompisgänget vande sig vid att träffa på dem här och där, det var inga konstigheter.

Flera i gänget bildade så småningom par och gifte sig, medan andra introducerade sina partners som kom att bli en utökad del av skaran.

— Vi trivdes i varandras sällskap och beslutade oss för att den första decemberlördagen varje år var helig och helt vigd åt vännerna. Och det har vi hållit benhårt på. Vi brukar säga att enda giltiga skälet att inte delta är egen död, säger Agneta Nisbeth med ett skratt.

Hon tillägger att träffarna alltid har varit barnfria just för att de ska kunna umgås i lugn och ro.

55+projektet

Deras samspel går nästan att ta på; de är lika till både uttryck och klädstil. Åldersspannet sträcker sig mellan 65 och 75. En av herrarna i gänget heter Joachim Billing och det var hans arkitektfirma Rits Arkitekter som för tiotalet år sedan fick i uppdrag av Riksbyggen att omvandla det sedan länge nedlagda mentalsjukhuset till bostäder. Några av byggnaderna skulle bli 55+-boenden, andra studentbostäder. Då hade husen stått tomma alltsedan psykiatrireformen.

Kravet var att bevara de arkitektoniska värdena utvändigt i enlighet med arkitekten Carl Westmans exteriöra 30-talsdesign. Men invändigt fick de friare händer.

I december 2012 träffades gänget som vanligt och det var då Joachim visade ritningarna på 55+-projektet. Han skulle förvandla det nedlagda mentalsjukhuset till en modern 1930-talsdröm med djupa fönsternischer och kalksten från Gotland.

— Jag sa: det är nu eller aldrig. Anmäl er om ni är intresserade av vårt Åldersro!

Samtliga anmälde sig. Men det fanns farhågor och några tvekade innan de tog steget och sålde sina villor och lägenheter. De bodde ju bra på sitt håll. Och var det verkligen en så god idé att bo tätt inpå sina åldrande vänner?

Eva Pettersson var till en början inte helt övertygad. Hon tyckte att det kändes som att hon flyttat till livets slutstation.

— Att bara omge sig med äldre… jag vet inte. Jag kände mig inte riktigt redo, säger hon lakoniskt, men tillägger att hon har ändrat uppfattning.

Hon valde bort sin gamla livsstil för en idé, och i dag är det inget hon ångrar.

— Det är egentligen otroligt att alla var villiga att satsa på vår dröm, funderar Joachim.

— Vi bytte ju ner oss för varandra, alla bodde bättre innan. Men det var det värt. Gemenskapen betyder massor, det är fint att ha sina vänner nära på ålderns höst, säger Else-Marie.

— Jag tycker att det var ett jätteklokt val vi gjorde. Och det var väldigt kul att ha ett nytt, gemensamt projekt. Vi satt där på restaurangen med ritningarna utbredda på bordet och smidde planer, servitriserna fnittrade och undrade vad vi sysslade med, säger Eva Thorson.

Hon och tillägger att deras barn också gjorde tummen upp. För dem innebär boendet att de slipper axla hela ansvaret för sina åldrande föräldrar.

Riksbyggen kopplas in

Riksbyggen tog sig an projektet med en vision att skapa ett miljövänligt och vackert boende. Projektchefen Björn Enlund berättar att man bland annat ville lägga slangar under de stora skiffertaken och värma vatten i stora tankar med hjälp av solenergi. Men arbetet blev i praktiken svårt att genomföra. I stället byggde man en bergvärmeanläggning i källaren.

— Husen har i dag ett mycket bra uppvärmningssystem och vi sparar massor av energi genom bergvärmen, säger Björn Enlund.

Alla hushåll har även avfallskvarnar i köken, vilket minskar andelen sopor. Till viss del är hushållen även självförsörjande på grönsaker och kryddor då parken används till odlingslotter sommartid.

Men klimatsmart boende handlar förstås inte bara om uppvärmning, välisolerade fönster där värmen inte sipprar ut och sopsortering, utan också om att dela med sig.

De flesta i gänget har visserligen bil, eftersom de vill kunna resa till sina sommarställen på Gotland, förklarar Anette:

— Men här i stan står bilarna för det mesta parkerade i husets garage. Vi samåker när vi behöver göra större inköp. På så vis sparar man miljön samtidigt som man får en chans att prata bort en stund med en vän. Vi hjälps åt.

— Man behöver aldrig vara ensam om man inte vill. Det blir ett informellt umgänge och vi ses mycket i vardagen utan att det behöver bli så krångligt. Det är perfekt, säger Joachim Billing.

Odlingslotterna på gården är också en del av de gemensamma ytorna. Här kan man mötas med en spade i handen ute i det fria.

— Visst träffas vi ofta och hittar på saker ihop, som golfrundor eller vinprovningar. I vår fantastiska samlingssal har vi haft många kalas. Fast det finns ingen press att hela tiden umgås. Vi visar varandra hänsyn och klampar inte bara in, det är en viktig regel, säger Else-Marie.

I en gemensam Whatsapp-grupp kan man slänga ut en fråga om någon vill hänga med på bio, kolla på ”På spåret”, dela en middag, träna eller ta en promenad, berättar hon.

Vad är hemligheten bakom deras starka vänskap?

Else-Marie behöver inte fundera länge innan hon svarar:

— Vi är toleranta mot varandra. Och vi har kul ihop, det är jätteviktigt! Man ska se till att hitta på saker, det skapar en stark vi-känsla. Sedan finns det en genuin vilja att hålla vänskapen varm oavsett hur livet i övrigt ser ut.

Hålla ihop

Hon tror att en annan viktig anledning till att de har hållit ihop är att det inte har varit några skilsmässor i gruppen. Det finns inga schismer som ligger och skaver.

Anette flikar pilsnabbt in att tryggheten och gemenskapen utgör själva stommen i huset. Man hjälps åt i stort och smått, oavsett om det handlar om att spika upp en tavla eller om man bara vill prata:

— Men vi ses inte för jämnan. Vi har ju annat umgänge också och barn och barnbarn. Men när man bor långt ifrån vänner blir det ofta mycket planerande för att få till en träff, medan vi här bara är ett par steg bort från en stunds samvaro. Vi umgås gärna med andra i bostadsrättsföreningen, inte minst under våra populära soppmiddagar. Alla är jättetrevliga!

— Man kan knacka på hos sin granne i pyjamas, ingen bryr sig, ler Joachim.

Han tycker att de generellt är duktiga på att hantera eventuella konflikter:

— Vi är ju inte överens om allt, men då är det bara att säga ifrån. Rak kommunikation är det som gäller!

Det enda negativa som någon kan komma på är att utbudet av mysiga butiker och bagerier är skralt i området. Samt avståndet in till city. På plussidan finns vackra strövområden och – så klart – närheten till bästisarna.

Blev det som de hade tänkt sig när de flyttade in för fyra år sedan? Svaren kommer från olika håll och som så ofta fyller kompisarna i varandras meningar.

— Oh ja, vi är lite som en afrikansk by, vi hjälps åt, håller koll på varandra och delar både glädje och bördor. Här behöver ingen förställa sig och vi har väldigt kul ihop, även om det inte alltid är så roligt att bli gammal. Många pratar om att göra det vi gjorde, men få vågar ta steget. Det bästa i allt detta är att vi alltid finns där för varandra. Det här är ett fantastiskt sätt att mota ensamheten som många äldre upplever.