I föreställningen Koreografin utmanas kroppsliga normer och språkbarriärer. Genom att använda hörlurar med instruktioner på olika språk får ungdomar i publiken själva framföra dansen.
I ett stort, kvadratiskt rum med fördragna draperier för de höga fönstren förbereder Annica Styrke och Karin Wiklund dagens testkörning av den interaktiva dansföreställningen Koreografin. Vi befinner oss i Haninge kulturhus, där danskollektivet Johanssons pelargoner och dans har utvecklat föreställningen tillsammans med en referensgrupp bestående av ungdomar i åldrarna 12 till 18 år.
Konceptet går ut på att varje deltagare får ett par hörlurar där en röst instruerar personen att röra sig på ett visst sätt eller utföra vissa uppgifter. Ordningen på instruktionerna varierar dock, så att alla inte nödvändigtvis gör samma sak samtidigt. Koreografin hade premiär 2016 och har hittills endast arbetat med instruktioner på svenska. Men nu har har föreställningen börjat översättas till fler språk.
– När vi turnerade med föreställningen träffade vi jättemånga nyanlända barn och unga som hade svårare att vara med för att de inte kunde svenska lika bra som sina klasskompisar. Det kändes väldigt ojämlikt, och då kom idén att vi ville översätta den, säger Annica Styrke.
Hon är liksom Karin Wiklund koreograf och står tillsammans med ljuddesignern Anna Haglund bakom projektet. Med Koreografin ville de skapa ett verk där man får använda kroppen och utforska vad som händer när publiken får delta och inte bara titta på.
Uppleva kultur på sitt modersmål
Referensgruppen i Haninge har redan deltagit i föreställningen ett par gånger och har blivit lite varma i kläderna. Annica och Karin delar ut hörlurar som fått färgmarkeringar utifrån vilket språk inspelningen är gjord på.
Språken som föreställningen översätts till är engelska, arabiska, pashto, dari, somaliska, persiska, turkiska, ryska och sorani, som talas i irakiska kurdistan. Att föreställningen blir tillgänglig på fler språk förändrar egentligen inte innehållet, eller upplevelsen.
– Fokus är inte på språket, utan att de ska få göra precis samma sak. Men det har också funnits en tanke om att man ska kunna uppleva kultur på sitt modersmål, säger Karin Wiklund.
Det är viktigt att alla trycker igång ljudspåret samtidigt så att deltagarna inte hamnar i osynk.
Efter en ganska meditativ mjukstart blir föreställningen alltmer aktiv. Gör dig så lång du kan, och sedan så liten som möjligt. Genom lurarna är du ganska innesluten i din egen värld men snart uppmanas du att använda dig av rekvisita och att interagera med de andra deltagarna. Du blir tvungen att lyfta blicken för att hitta någon att ställa dig rygg mot rygg med. Av tejpen som ligger i ett hörn börjar några göra ett sicksackmönster på golvet.
Utmana kroppsnormer
Karin Wiklund säger att formen har fungerat överraskande bra för målgruppen.
– Att gå i högstadiet är ganska grupposäkert, man tenderar att anpassa sig. Att ge sig in i ett sådant här verk är jättespännande. Vi har blivit lite tagna av formen och hur den kan locka med sig alla typer av grupper, att de vågar utmana sig.
Det finns också en tanke om att utmana kroppsliga normer, förklarar Annica Styrke.
– Hur rör jag mig till exempel om jag växer upp som kvinna, vilken typ av rörelser har blivit tillgängliga för mig, hur har min kropp begränsats? Sedan vill vi att det ska vara en föreställning som är till för alla, så det handlar både om att väcka den frågan men också om att få testa någonting nytt i det här ganska trygga sammanhanget.
Under föreställningens inledning poängteras att allt är frivilligt och att ingen behöver göra något den inte vill. I referensgruppen tar vissa tar ut svängarna mer när musiken kommer igång, medan andra är mer försiktiga. Men det har märkts att deltagarna dras med, även när de upplever att något går alldeles för långt utanför deras bekvämlighetszon.
– De får bland annat uppmaningen att på tre göra ett kort litet skrik, och man ser att de står och laddar lite, ska jag, ska jag inte, och så gör de det. Så det syns att det pågår processer och det finns någonting lite frigörande och förlösande i det, säger Annica Styrke.
Språklig karaktär på dansen
Den som deltar i dansföreställningen upptäcker att någon annan plötsligt tycks få samma instruktioner som du själv, samtidigt som andra gör en rörelse som du gjorde för en stund sedan. Mot slutet blir rörelserna mer gemensamma för alla, och det hela utmynnar i en discodans, där det dock råder lite osäkerhet om hur man ska ”rulla med armarna” framför sig.
Formen, med de talade instruktionerna gör enligt koreograferna att dansen får en språklig karaktär som den vanligtvis inte har. Dels genom att sätta ord på rörelser men också genom de möten över språkgränser som uppstår.
– Det funkar så bra när man har hörlurar, hela den aspekten av att kunna delta tillsammans. Fastän man inte förstår varandra så kan man nästan tro att man gör det, eftersom man gör samma sak, säger Annica Styrke.
Fotnot: Koreografin spelas på Fylkingen den 22 maj kl 18.00 och 19.30, och kommer sedan att turnera i hela landet.
