För några månader sedan konstaterade Lennart Fernström att det finns ett hål att fylla på den politiska gal–tan-skalan. Det finns nästan inga partier som på allvar kombinerar en solidarisk fördelningspolitik med en frihetlig syn på människors förmåga att själva avgöra vad som är bäst för dem. De partier som traditionellt sett borde ligga däromkring har de senaste decennierna både dragit mer åt ekonomisk högerpolitik och mer åt auktoritära idéer.
Ett exempel är Liberalerna. Att ett parti som bland annat kämpat för ordningsbetyg, ämnesbetyg i lägre åldrar, detaljstyrning av skolan, förlängt arbetsliv, deltagande i svenskundervisning som krav för att få försörjningsstöd, språktest för att få medborgarskap, att asylsökande inte själva ska få välja sitt boende, hårdare straff och utökad kameraövervakning fortfarande kan kalla sig ”liberala” och ”frihetliga” övergår mitt förstånd. När det gäller den ekonomiska politiken har de också rört sig tydligt högerut, det började redan under Lars Leijonborgs tid som partiledare men har fortsatt under Jan Björklund.
Liberalerna har förvisso aldrig varit något vänsterparti, men de har ändå trott på idén att den fria marknaden behöver regleras och att verklig frihet bara kan uppnås om vi minskar den ekonomiska ojämlikheten. Och även om det sociala benet i socialliberalism säkert fortfarande är viktigt för många medlemmar så har det fått en allt mindre roll i den politik som partiet har kommunicerat utåt.
Samtidigt hedrar det Liberalerna att de, till skillnad från Moderaterna och Kristdemokraterna, än så länge har varit tydliga i sitt avståndstagande från Sverigedemokraterna. Detta kan dock komma att förändras snabbt.
När Liberalerna nu ska byta partiledare i sommar beskrivs det som ett vägval. Ska de hålla fast vid januariöverenskommelsen, kommer de försöka återuppväcka det borgerliga allianssamarbetet och hur kommer den nya partiledaren att förhålla sig till SD? Bland de kandidater som bedöms ha störst möjligheter att ta över märks två tidigare integrationsministrar, Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Få lär väl ha missat att Sabuni i förra veckan gick ut och meddelade att hon är beredd att axla rollen som partiledare. Ullenhag har hittills inte sagt något själv, men däremot har flera andra L-politiker lanserat honom som sin favoritkandidat.
De beskrivs gärna som varandras motpoler, vilket kanske inte helt stämmer, men klart är i alla fall att Sabuni representerar en ganska hårdför syn på migration och integration där språktest och att kunna klara sig själv är viktiga delar. Dessutom har hon sagt sig vara beredd att göra upp med SD i sakfrågor. Ullenhag har stått för en något mjukare linje, bland annat lanserades under hans tid som integrationsminister en kampanj för att slå hål på myterna om invandring. Sabuni anses också vara mer impulsiv, vilket verkligen har märkts i de intervjuer hon har gjort under senaste veckan, medan Ullenhag är mer diplomatisk och försiktig.
Sabunis tuffa integrationspolitik har tidigare beskrivits som en framgångsfaktor, men frågan är om det kommer fortsätta att vara det nu när så gott som alla partiledare tävlar om att lägga fram hårdare förslag på migrations- och integrationsområdet. Jag tror att det finns gott om människor som längtar efter något annat: en politiker som vågar lyfta fram fördelarna med en generös flyktingpolitik, som inte tror att hårdare straff och strängare disciplin är lösningen på allt men som samtidigt också är övertygad om att staten inte ska lägga sig i människors privata angelägenheter och att friheten att välja själv är ett grundvärde i en liberal demokrati. Annie Lööf har visserligen fört Centerpartiet i en sådan riktning, men samtidigt har hennes marknadsfundamentalism gjort C till ett svårsmält alternativ för alla som ändå tror på politikens roll när det gäller att utjämna klyftorna.
Frågan är om Liberalernas nya partiledare kan bli den som för partiet tillbaka åt ett mer socialliberalt håll och fångar upp de väljare som är trötta både på Björklunds ”ordning och reda”-retorik och Löfvens och Sjöstedts statskramande? Klart är i alla fall att det fortfarande finns ett stort och viktigt politiskt tomrum att fylla.
Fler unga och kvinnor än tidigare valdes in i den finländska riksdagen efter valet i Finland.
Katrineholm följer i Vellinges fotspår och inför förbud mot tiggeri.
