Energi

”Kommer rentvå ditt namn”

Syre Stockholm presenterar här ett kapitel ur boken Dödsskjutningar i förorten – vem bryr sig? Skribenterna är anhöriga till Yonathan Reyna Väänen, som sköts till döds i Kista i mars 2017. Läs vår intervju med hans barndomsvän Adriana Vargas Lohmander, som samlat rösterna till boken här.

Yonathan Reyna Väänen *11 augusti 1996  † 08 Mars 2017

Nämner man dubbelmordet i Kista som inträffade 2017 är det många som känner till det. Två killar som natten till den 8 mars blev skjutna i huvudet i en bil. 

Söker man upp händelsen på nätet så står det att de skjutna männen tillhörde en kriminell grupp vid namn Lejonen och att den ena hade en ledande roll. Av många blir dubbelmordet bara ihågkommet som mordet på de två kriminella killarna. 

Men att just Yonathan skulle försvinna på det sättet trodde ingen. Det fanns ingen oro kring det, och verkligen inte hos mamman Katri, som väcktes mitt i natten av bankanden på dörren samma natt som det inträffat. 

Katri säger att hon förstod vad som hade hänt när hon såg polisen stå utanför men att hon trodde att han hade varit med om en bilolycka – inte det här. 
De som inte kände Yonathan kopplar honom direkt till kriminalitet, men om du frågar vem som helst som träffat honom eller stått honom nära, så har Yonathan och gängkriminalitet inget band alls.  

Varför får man inte veta mer från medierna? Mer än ”enligt uppgifter hade de kriminell anknytning”?

Ni ska få veta mer, för Yonathan var mer, så mycket mer.

Dikt och brev skrivet av Isabella Viström, barndomsvän till Yonathan

Ett meddelande, ett sånt där hemskt och skärrande meddelande om att min barndomsvän blivit mördad. ”Dubbelmordet i Kista” fick titeln i tidningen bli. 

”Två unga män sköts ihjäl i natt, i Kista”. Två kriminella ungdomar” som fått sina liv avslutade. Alltid beskrivna som kriminella dödsoffer. Förhastade slutsatser som dras för att det handlar om oss förortsbarn, precis så är det. De blir titlar i tidningar och sedan bortglömda av samhället. 

Så fort det handlar om någon från ett annat lite ”finare” område tas oftast situationen på allvar. Polisen gör stora utredningar och lägger ner oerhört mycket tid på att hitta mördaren. 

Nu är det så att Yonathan var inte kriminell, han var en ung man som hade visioner och drömmar som alla andra ungdomar. 

Jag lärde känna Yonathan eftersom hans mamma Katri och min mamma Mariella var och är väldigt nära vänner. Kan inte minnas vilken ålder det var men det jag minns är många fina minnen. Både jag och Yonathan bodde väldigt mycket hos våra mammor och det resulterade i att vi spenderade väldigt mycket tid tillsammans. Ibland sov Yonathan hos oss om Katri behövde jobba eller så sov vi hos min låtsaspappa i Högdalen. Jag vågade aldrig sova hos Yonathan för jag var så rädd hela tiden. Rädd att jag skulle vakna på natten och sakna min mamma. 

Jag har alltid varit en väldigt känslig person och Yonathan modig, därför var han min barndomscrush. 

För mig var Yonathan så duktig och omtänksam, han hjälpte till om det behövdes och skyddade mig. Han visste precis hur en true gentleman skulle vara fast vi var så små. 

Till sist la sig den där känslan lite och Yonathan blev mer som min familj. Enligt min mamma så var jag trots det alltid lite småkär i honom. Fast om jag ska vara ärlig måste alla tjejer i min ålder varit det, om han var så där snäll och söt mot alla. 

En dag när Katri, mamma, Yonathan och jag var ute skulle Yonathan ta en genväg upp för ett berg. När Yonathan började klättra upp för berget bestämde även jag att jag skulle ta precis samma väg. Jag försökte komma upp men var så försiktig och prinsessig och nästan trippade upp för berget. Ner för berget var det inte lika lätt i och med min gångstil. Det gjorde ingenting i detta fall för det Yonathan gjorde var att ta min hand och hjälpa mig ner för berget.
När min mamma såg det sa hon till Katri ”Bella får absolut gifta sig med Yonathan när de blir äldre eftersom att han är en sån här fin gentleman”. Sedan skrattade de. 

Även fast vi var yngre vet jag att Yonathan precis som när vi var små fortfarande var omtänksam, hjälpsam, positiv och en riktig gentleman. Vi kanske inte hade kontakt på samma sätt eftersom att vi båda blev äldre och umgicks på olika platser och med olika personer. Fast jag vet att Yonathan inte var kriminell. Han är inte kriminell och ska inte stämplas som kriminell. Han var en ung man på fel plats vid fel tillfälle och jag tänker inte låta samhället sätta en stämpel på min fina vän, på Katris son, Keylas storebror.

Yonathan Reyna, min barndomsvän, minns du när vi va små? Minns du? Minns du hur man inte förstod vad föräldrarna menade med att livet är svårt? Nu har flera år gått… Och även jag börjar förstå.

Men jag minns hur vi brottades. Och Demis stod och skrek ”kom igen nu Yonte klappa!” Jag vann. Kanske inte för att jag var starkast. Kanske inte för att jag var bättre. Du kanske lät mig vinna. På samma sätt som du nästan alltid lät mig vinna.

Minns du Yonathan? Jag minns hur jag till en början beundrade dig. Min barndomscrush. Som sedan blev till min bror. En nära familjevän jag lekte med, Precis på samma sätt som Carmen och Keyla leker idag.

Minns du? Mamma minns du hur du hjälpte Katri på helgerna? Vi åkte till parker på somrarna. Gick till biograferna de regniga dagarna.

Minns du hur du och jag brukade prata om livet som små. Men vad visste vi egentligen om livet?

Vad visste vi om hur livet kunde, försöka få in oss i fel spel? Lura oss med fel val? Ingenting, Vi visste ingenting om gatuvåldet. 

För vi visste nog inte mer än hur man kastar kula på gården. Men vi som alla andra barn tänkte mycket på livet. Vad vi skulle bli när vi blev äldre. Hur många barn vi skulle få. Hur vi skulle gifta oss. Vem vi skulle gifta oss med. Var vi skulle bo. Hur många syskon vi ville ha. Att vi skulle ta hand om våra föräldrar när de blev skakiga och håret förvandlades till grått.

Minns du?

Yonathan, du är älskad och var alltid älskad av alla. Ditt leende var lika varmt som solen själv. 

En betongros som aldrig kommer vissna även om roten nu är förflyttad. 

Gatan har förlorat en vacker själ. 

En ung individ med ett hjärta större än universum. Nu är varje gatulampa, varje stjärna, varje ljus, tänt för dig. 

Yonte minns du? 

Hur vi brottades och lekte? Hur du var uthålligast varje fight. Hur du åt starkare mat än vad jag gjorde Så jag kände mig alltid som en riktig sueca. Jag minns hur du gillade när din mat var så där kokhet att varken mamma eller Demis förstod hur du kunde äta.

Minns ni? 

Mamma berättade för mig hur jag trots att du var som min bror, alltid var lite sådär småkär. Jag minns faktiskt.

Hur jag älskade finska, bara för att du pratade finska och var halvfinne. Då var min dröm att lära mig finska. Minns du mamma? Hur jag räknade på finska på grund av Yonte? Yksi, kaksi, kolme…

Du var närvarande under en stor del av mitt liv. På äldre dar tappade vi kontakten. Vi umgicks på olika platser, med olika människor, från olika orter som pratade olika språk. Men som hade samma tankesätt: Jaga para varje dag, göra din mamma stolt, svik inte din bror eller syster.

Vi lever i en generation där gatuvåldet ökat. Hur ska vi stoppa det? När alla tänker att hämnden är ljuv? När det numera är lika vanligt att folk bär på en gun som tjejer bär smink. Jag vill att vi alla tänker till. Vi tänker på Yonte. Vi tänker på alla bortkomna unga själar. Minns du när vi var små? 

Minns ni Yonathan? Jag minns och vi kommer alltid att minnas.

Brev skrivet av Sekou Sidibeh, nära vän med Yonathan

Min älskade bror Yonte.

Min bror, vem visste att våran resa tillsammans skulle ta slut nu? Allt vi hade planerat ihop. Vi som skulle till Cuba, sen Miami och till sist Gambia. Skulle göra allt för en kväll till med dig. Du var den enda jag verkligen såg som familj. Vi har gjort så mycket ihop men ändå så lite. Vi skulle se världen ihop min bror. 

Minns du när jag sa till dig ”Bror, om jag skulle dö snart så vill jag att ni festar för mig. För jag vill inte se någon ledsen”. Du sa bara ”va tyst”. Jag visste att du inte gillade det snacket.

Bror, de känslorna jag känner nu har jag inte känt på år och om det är någon som vet det så är det du. Vem ska jag nu snacka med varje kväll om mina problem medans vi käkar gifflar och klunkar festis? 

Om det inte vore för dig, slår jag vad om att jag hade varit på psyket nu. Så jag tackar dig för allt du gjort för mig, men jag kommer aldrig kunna tacka dig nog.
Jag frågade mamma om hon hört vad som hänt och hon berättade… 

”Sawalo kom på morgonen när jag skulle till jobbet och gav mig och pappa de dåliga nyheterna. Pappa bara föll till soffan och var stum och jag grät hela vägen till jobbet.” 

Förstår du hur mycket du betydde för oss, bror? Jag kan inte låta bli att fälla en tår när jag skriver det här. Du tog hand om min familj, min tjej och höll ett öga på Sawalo. Du skickade brev varje vecka. Det är helt sjukt, väntade på dina brev mer än tjejens. Längtade till att komma ut så vi bara kunde tugga mot nattens slut.

Vem ska nu få mig att tänka två gånger över mina beslut? 

Du var alltid ängeln på min axel.

Du var den smarta av oss, min bror.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Varje gång kiosken kommer och jag ser gifflar, du kommer upp. Lovade dig att hålla huvudet högt här och inte ge upp. Gör det nu också min bror. DU är min motivation. Allt jag gör nu är för oss. Hoppas du begravdes med en av ringarna, så jag kan be din mamma om den andra, så att vi är lika nära som alltid. Så fort jag kommer ut härifrån kommer jag och besöker dig.

Ber för dig varje kväll och jag hoppas du ser ner på mig, din mamma, syster och bröder med ett leende på läpparna. Jag kommer hålla kontakten med din familj. Kommer försöka hjälpa din mamma med allt. Kommer ta hand om din syster åt dig, för jag vet hur mycket hon betydde för dig. Jag ska besöka dem med mamma när jag är ute min bror.

Så fort jag hör låten ”Själen av en vän”, blir helt nere min bror. Men du lever vidare hos mig och din familj. Den dagen jag får en son min bror, han ska döpas efter dig. Kommer tatuera in ditt namn vid mitt hjärta där du lever vidare.
Våra minnen ihop håller jag kärt.

Minns du den dagen då jag, du och Robiel var hos dig och spelade NB och du skulle ladda luren, när eluttaget plötsligt smällde till och alla lampor slockna och ni fick panik? Sen fick jag fixa säkringen fast vi alla pluggade el och skulle kunna sånt, haha…

Eller den gången vi var på mitt jobb i skolan och satt i skolans studio och bara gjorde Zigges ljud till hans låtar. Saknar det så mycket att jag sitter och flinar som en idiot och tackar Gud att ingen ser mig.

Apan du ritade hänger nu på väggen som den alltid gjort. Den som du var så stolt över. Har kvar alla brev du skrev, jag läser de hela tiden och bara tänker tillbaka på alla våra bra minnen.

Min bror. Hoppas du står vid grindarna och väntar på mig när det är min tur. Kommer rentvå ditt namn när jag kommer hem. Kommer ringa SVT och TV4, ska förklara för dem att du inte var någon jävla gängmedlem. Du var för smart för det. Jag ska redogöra för alla om vilken Guldgrabb du är. 

Kommer aldrig glömma dig, det vet vi båda. Jag ber för dig hela tiden och som sagt så hoppas jag att du ser ner på mig med ett leende min bror. Älskar och saknar dig. 

Vila i frid min bror, Inshallah du är på en bättre plats och att vi får ses snart, min vän. Saknar dig mer än vad du tror.

Gone but never forgotten. Yonathan Reyna 960811-170308

Utdraget är hämtat ur boken Dödsskjutningar i förorten – vem bryr sig?