Glöd · Ledare

När samhället rasar

Vi är inne i en tid då nationalism har gått från att vara något samhället sysslar med under sportevenemang till att vara ett av kärnvärdena i den politiska debatten. Partier och tankemönster som för tio år sedan sågs som något obehagligt främmande har blivit legitimerade och accepterade. Det är inte längre kontroversiellt att prata om att vissa folkgrupper gör si eller så. På ledarsidor diskuteras ”nations”-begreppet och iden om att dela upp svenska medborgarna i ”svenskar” och ”svenskländare”. Höga politiker framför idéer om att judar inte kan vara svenskar. Andra höga politiker kommenterar i förbigående att medierna inte kommer få göra som de vill så länge till. Det går hand i hand med ett samhällsklimat där flyktingar i första hand diskuteras som en kostnad, där idén om att vara ett humanitärt och medmänskligt föregångsland framställs som ett problem, inte en styrka. Vi är inne i en tid där ”vi”, ”vårt” och ”vårt arv” ställs mot ”dem” och ”inte deras”. Där ”vi kan inte rädda alla” framförs som argument för att försöka rädda så få som bara möjligt.

Vi är mitt inne i en tid då grundläggande rättigheter ifrågasätts, där det förs seriösa diskussioner om att få göra medborgare statslösa och om att ta bort asylrätten. Vi är helt enkelt inne i en tid där en alert regering borde ägna sin kraft åt att stå upp för humanistiska värderingar och slå fast grundläggande rättigheter. Men också se över systemen, göra dem mer robusta inför en framtid med risk för helt andra krafter vid makten.

Tyvärr tänker regeringen inte så. Istället ansluter de sig till den populistiska debatten med mer fokus på hårdare straff, förbud, begränsning av humanitära insatser och, faktiskt, underminering av våra grundläggande mänskliga rättigheter.

När man gick fram med förslaget om ny terroristlagstiftning var det inte bara med en vision om att förbjuda terroristiska organisationer. Det var också med en anmärkningsvärd tolkning av organisationsfriheten. Vi pratar alltså om rätten för människor att samlas och prata ihop sig i olika syften. Man slog fast att man funnit stöd i förarbetena till regeringsformen för att rätten att organisera sig inte skulle gälla organisationer som ägnar sig åt ”olovlig” verksamhet. Det vill säga organisationer i vars verksamhet det ingår att enskilda medlemmar bryter mot någon lag. Om utgångspunkten är terrorism är det lätt att ryckas med och tycka att det låter rimligt. Men konsekvenserna är stora. Dels redan nu i dag. Med en sådan tolkning gäller alltså inte organisationsfriheten plogbillsrörelsen, den gäller helt klart inte Djurrättsalliansen som bryter sig in på gårdar och dokumenterar misshandlade djur. Den gäller med stor sannolikhet inte Greenpeace. Den gäller helt enkelt inte organisationer som ägnar sig åt civil olydnad i dag. Men konsekvenserna i sig är större än så. När organisationsfriheten inte gäller olovlig verksamhet så blir den också direkt underkastad enskilda lagar. En nästkommande regering skulle kunna gå vidare och till exempel förbjuda oss att gömma flyktingar (Sverigedemokraterna vill det) och att vara medlem i eller underlätta för sådana organisationer. Utan att behöva ändra i grundlagarna.

Som tur är gör inte lagrådet samma tolkning som regeringen, utan menar istället att det stöd regeringen påstår sig ha funnit i förarbetena är taget ur sitt sammanhang och visar flera starka argument för att tolka regeringsformen så som den är skriven.

”Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Lag (2010:1408).”

Efter att lagrådet avstyrkt har regeringen valt att dra tillbaka förslaget. Har vi tur så stannar det här. Vi kanske kommer undan, lite lätt skrämda av hur långt regeringen är villig att gå i populismens tecken. Men redan nu diskuterar regeringen med oppositionen om hur de ska gå vidare, de talar redan om en eventuell grundlagsändring. Jag hoppas att de sansar sig, för vi behöver en regering som slår vakt om våra grundläggande rättigheter, inte monterar ner dem.

Fotbollen är ändå lite spännande.

Skandalfokuset i samhällsdebatten.