Snart lämnar britterna (antagligen) EU. En avgörande fråga sägs ha varit migrationen. Men britterna själva, visar det sig, är ett genetiskt sammelsurium till följd av olika invasioner och folkvandringar genom århundradena. De utländska influenserna syns inte bara i deras dna, utan också i språket.
Av tradition har vikingarna fått bära hundhuvudet som de mest brutala i England, att det var de som härjade och plundrade som värst. På grund av den ockupation som varade i knappt hundra år och de många ord och ortsnamn med skandinavisk härkomst, är det lätt att tro att vikingarnas kulturhistoriska fotavtryck varit stort.
Men antagligen var vikingarnas närvaro bara en västanvind jämfört med den som ägde rum fyrahundra år tidigare, skriver arkeologen Mads Ravn i Science Nordic. För det var då – runt år 400 när den tidigare ockupationsmakten (romarna) hade packat väskorna och åkt därifrån – som angler, jutar, friser och saxare invaderade ön. De var germanska stammar som kom från det som i dag är södra Danmark, norra Tyskland samt de angränsande delarna av Nederländerna (Friesland).
Oväntat resultat
Vikingarna hade inte samma inverkan som anglosaxarna, vilket bland annat syntes i den stora genetiska kartläggning av britterna som presenterades 2015. Visst fanns de där, vikingagenerna, men inte alls i samma utsträckning som forskarna hade förväntat sig. I stället kom generna både från när och fjärran, inte minst från den europeiska kontinenten.
Däremot går det fortfarande att utläsa av ortnamnen var vikingarna slog sig ner någonstans. Således har ortnamn med ändelser som -ham (exempelvis Clapham), -stowe (Hawkstowe) eller -ton (Brighton) anglosaxiskt ursprung. Medan ändelserna -by (som i Derby), -thorpe eller -toft antyder ett skandinaviskt ursprung.
Språkförenkling
Men framför allt resulterade mötet mellan vikingarnas fornnordiska och Old English i att det senare förenklades, bland annat avseende olika pluraländelser. Detta eftersom de båda språken samexisterade under en tid och människor behövde kunna kommunicera med varandra.
Mads Ravn ger följande exempel på en mening som på svenska lyder ”Jag säljer dig hästen som drar min vagn”. På Old English hade samma mening låtit: ”Ic selle the that hors the draegeth minne waegn.” Vikingen, däremot, hade sagt: ”Ek mun selja ther hrossit er dregr vagn mine.”
Poängen, säger han, är att språken hade så pass stora likheter att det nästan gick att förstå varandra. Men bara nästan, varför det finns anledning att tro att Old English genomgick en förenkling. Att den ”pidginiserades” på samma sätt som engelskan gjorde när den erövrade Västindien eller Indien många år senare.
Franska ord
Strax efter vikingarna var det dags för nästa invasion, när normanderna erövrade landet från år 1066. Då gjorde i stället en rad franska ord sitt intåg i det engelska språket. Således heter en lite mer primitiv stol på Old English ”stool”, medan en ”chair” (från franskans chaise) är en lite mer bekväm variant av samma företeelse.
Exemplen är många och på så sätt, menar forskarna, reflekterar dagens engelska, som anses vara ett mycket rikt språk, landets dynamiska historia med invasioner, migrationer och imperier som har kommit och gått genom århundradena.
Fakta: Vikingar
Vikingatiden är benämningen på den sista perioden av järnåldern och brukar dateras till cirka 800–1050 efter vår tideräkning. ”Startskottet” anses ha varit den beryktade plundringen av det rika klostret på Holy island (Lindisfarne) år 793. Runt 1050 hade Sverige till stora delar kristnats, även om forskarna tror att asatrotemplet i Uppsala ännu ska ha varit i funktion på 1070-talet.
I dagens Storbritannien var det framför allt danska vikingar som härjade. Framgångarna resulterade i den så kallade Danelagen i nuvarande Englands norra och östra delar där dansk lag och sedvänjor ansågs gälla, inte minst efter det fördrag som slöts mellan vikingakungen Guthrum och Alfred av Wessex i slutet av år 886. Under 900-talets första hälft erövrade Wessex-kungarna allt större delar av Danelagen, och 954 föll vikingarnas sista fäste, York.
Även den tredje och den senaste invasionen av de brittiska öarna hade band till vikingatågen, såtillvida att normandernas hertigdöme Normandie grundades av vikingen Gånge-Rolf efter dennes härjningar i England, Friesland och Frankrike i början av 900-talet, varpå han fick området i nordvästra Frankrike av Karl III (den enfaldige).
Källa: Nationalencyklopedin
