Zoom

”Jag vill göra skillnad på riktigt”

Faris Alprince på sin restaurang Alomdah, som hade nyinvigning för ungefär en vecka sedan.

Floran av projekt med bäst före-datum frodas i Sverige. När bidragspengar är slut somnar mycket in – alla har inte råd att fortsätta gratis. Faris Alprince satsar istället långsiktigt och på bred front. Han använder sina egna erfarenheter och pengar för att konkret motverka utanförskap.

Spröd sol över stråket. Isen på trottoarerna är nästan borta. Men fortfarande är det skönt att möta värme inomhus. Få hålla händerna runt en teskål, och låta doften av nybryggt te svepa in sinnet.

Med lite fantasi kan den heta ångan från drycken liknas vid ringlande tankar. Buddhister pratar till exempel om touch and let go – rör vid tanken och låt den sedan lämna dig. Som slingorna från hett te.

Något som däremot inte förångas så lätt är uppdelningen av människor. Det finns många mångfaldsplaner och riksdagsbeslut som fokuserar på att inkludera. Ändå har vi fullt av segregerade bostadsområden och skolor. Och även arbetsplatser, där arbetsgivare mest anställer folk som liknar dem själva.

Vad händer med vuxna och barn som bara umgås med socioekonomiskt och ideologiskt likasinnade? Något att fundera över – på Östermalm såväl som i Rinkeby.

På Rinkebystråket ligger tehuset Tea house. På en midnattsblå fondvägg hänger tavelramar med bruksföremål i. En tekopp på fat sticker bokstavligen ut ur inramningen. Här kan man sjunka ner i en djup soffa eller fåtölj, dricka varmt, äta lätt, slappna av och lära känna människor med olika bakgrund i det mångkulturella Rinkeby.

Snart kommer man även att kunna lyssna på olika föredrag och till exempel få jobbtips här. Allt enligt ägaren Faris Alprince, som vill att det årsgamla tehuset ska fungera som en mötesplats. Han är född och uppvuxen i staden Alexandria i Egypten, har rest mycket och levt i olika kulturer – i länder som Saudiarabien, Bosnien och Italien.

– Det är viktigt att kunna ta seden dit man kommer, konstaterar han och smuttar på lite kaffe i sitt te-mecka.

Rum för te och tankar, möten och kunskapsutbyte – Tea house i Rinkeby
Rum för te och tankar, möten och kunskapsutbyte – Tea house i Rinkeby. Foto: Marie Eriksson

Jämställdhet lockade

Det som framför allt tog honom ut i världen var kampsport. Han har ingått i flera länders nationella taekwondo-team och har arbetat som tränare på världselitnivå. Sveriges lugn och vackra natur, tillsammans med vår utbredda strävan efter jämställdhet mellan könen – det var det som lockade hit honom för två decennier sedan.

– Först bodde jag uppe i Luleå och Boden, sedan nere i Trelleborg. Och till slut landade jag på mitten, i Stockholm. Ja, det finns skillnader i seder och bruk överallt.

Det är inte helt lätt att välja tesort på Tea house i Rinkeby. Nej, det är inte så ofta som fermenterat pu’er-te i olika tonarter trängs med unga och vita blad från toppskott. Och här och nu prövas vanemänniskan: Är det kanske dags för ett rubinfärgat frukt-te istället? Men brukar inte det ha en utmanande syrlig ton? En som är mer inkörd på rent grönt eller svart kan lätt tänka så. Men den som vågar pröva lär sig, som det heter. Och så får det bli.

Abir Assani arbetar på Den vackra kvinnan, där kvinnor kan få spa-behandlingar och hitta glittrande klänningar
Abir Assani arbetar på Den vackra kvinnan, där kvinnor kan få spa-behandlingar och hitta glittrande klänningar. Foto: Marie Eriksson

Projekt – för vem?

Ja, det är skillnad på te och te. Integrationsprojekt som odlats på hög höjd eller gatunivå kan också vara klart olika. Det som fungerar i teorin är inte alltid livskraftigt i den konkreta verkligheten.

Bristande kunskap om målgruppens villkor, värderingar och reella behov kan vara ett skäl till det.

Det finns ju också välfungerande projekt. Men vad händer när projektbidrags-pengarna är slut? Om inte effektiva metoder tas tillvara och sprids, uppfinns hjulet ofta igen. I så kallade utanförskapsområden går det att hitta en hel del projekttrötta personer.

För Faris Alprince är arbetet med integration ingen quick fix.

– Jag vill istället göra skillnad på riktigt och utveckla bestående värden. Ge människor riktiga jobb och bidra till att skapa förtroende och förståelse mellan olika folk. Då går det inte att hålla på med kortsiktiga integrationsprojekt, säger Faris Alprince.

Han vill alltså erbjuda mötesplatser där folk från olika kulturer kan lära känna varandra och utbyta kunskap. I Kista har Faris Alprince ytterligare ett tehus och i Skärholmen en fisk- och köttaffär, med en liten servering till. Han driver även en restaurang och ett spa för kvinnor, plus en klädaffär.

Varför driver du så många olika verksamheter samtidigt?

– Det är så jag kan skapa arbetstillfällen för människor. Jag tror på att satsa ordentligt, då kan jag verkligen bidra, säger Faris Alprince.

Med en bakgrund som undersköterska och busschaufför kan man fråga sig hur han har haft råd.

Sallad, syrat, bröd och te på ett bräde
Sallad, syrat, bröd och te på ett bräde. På Faris Alprinces tehus går det att få lättare rätter. Foto: Marie Eriksson

Filmklipp öppnade dörr

Allting började med en Youtube-kanal, där han sedan sju år tillbaka ger tusentals följare runtom i världen tips och råd på arabiska om hur Sverige och svenskarna fungerar.

– Jag älskar Sverige, men man behöver lära sig hur det går till i det här landet när man bor här. I mina filmklipp kan jag till exempel ta upp hur olika myndigheter kan hjälpa till med olika frågor, alltifrån utbildning till jobb. Och jag kan ta upp saker som är viktiga att veta om svenskar.

Som vadå?

– I Mellanöstern kan folk på gatan plötsligt börja gulla med ens barn. Det brukar inte skrämma föräldrarna där, tvärtom. De blir stolta. Men här kan folk reagera negativt och tycka att man blir alldeles för närgången. ”Varför rör du vid mitt barn?”

För fyra år sedan tog plötsligt några utländska investerare som ville in på den svenska marknaden kontakt med honom. De hade fått syn på några av hans filmklipp och förstått att han hade en bra kunskap om Sverige och lätt för att skapa kontakter.

En kopp med fat sticker fram och ut ur ramen i Rinkeby, på Tea house
En kopp med fat sticker fram och ut ur ramen i Rinkeby, på Tea house. Foto: Marie Eriksson

Dröm blev verklighet

Nu fick Faris Alprince sina första uppdrag som högerhand åt affärsmän från till exempel Saudiarabien. Han hjälper dem med allt ifrån att hitta svenska fastigheter att investera i till lansering av hårvårdsprodukter.

Nu, fyra år senare, finansierar han sina verksamheter via arvoden från investerare som anlitar honom.

– Tehusen och allt det andra som jag driver, för att människor ska kunna mötas och även få jobb, är mitt livsprojekt. Det är en dröm som jag gör till verklighet. Men det är tufft och ibland är det svårt att få det att gå runt, säger Faris Alprince.

Än så länge jobbar han utan något ekonomiskt stöd från samhället.

– Jag och flera andra som konkret bidrar till integration och en levande stadsdel här, borde till exempel få inkomstbaserad hyra. Något som skulle underlätta vore om eventuella hyresskulder stryks för företagare här på Rinkebystråket. Stora, allmännyttiga fastighetsägare har råd med det och kan på så sätt också främja integrationen.

Han vill även se ökad polisnärvaro i området.

– Så att folk känner sig trygga i området och faktiskt vill komma hit.

Spa för enbart kvinnor – med hamam, ånga, massage och hudvård
Spa för enbart kvinnor – med hamam, ånga, massage och hudvård. Plus klädaffär. I Faris regi på Rinkebystråket. Foto: Marie Eriksson

Vill utbilda fler ledare

Arbetslöshet och svårigheter för människor att komma in i samhället kan fungera som rena näringslösningen för droghandel, och Rinkeby är inget undantag, menar Faris Alprince.

Hans eget recept för att göra ungdomar mindre benägna att ta till droger är att träna sin mentala och fysiska styrka med hjälp av kampsporten taekwondo.

– En plan jag har är att utbilda tio taekwondo-tränare de närmaste tio åren. När barn och ungdomar tränar sporten bygger de upp sitt självförtroende och sin förmåga till koncentration. Det innebär också att droger blir mindre intressant för dem. Och om allt färre vill köpa det, kan den handeln försvinna. Det är min vision.

När Faris Alprince var tolv år dog hans pappa. Mamman som var ensamstående kämpade med små medel i Egypten – för Faris, hans bror och två systrar. I ett samhälle genomsyrat av gamla traditionella könsrollsmönster.

– Det är väldigt viktigt för mig att ge mina två barn, en tjej och en kille, lika rättigheter och samma möjligheter. Min mamma har inspirerat mig till det, så är jag uppfostrad.

På helgerna tränar han grupper med barn från sex år och uppåt i taekwondo. Här ingår också hans egna barn. Ungefär en tredjedel av eleverna är tjejer i en annars rätt så killdominerad sport.

Faris Alprince har tävlat och varit tränare på internationell elitnivå i taekwondo. I dag vill han ge barn kraft och styrka. Foto: Marie Eriksson Foto:
Emin Leman, Sohalia Faris, Naila Babovic och Hana Talic tränar tillsammans. Foto: Marie Eriksson Foto:
Sohalia Faris började med taekwondo som treåring och har vunnit guld på nationell nivå. Träningen gör hennes skoljobb lättare. Foto: Marie Eriksson Foto:
Öppna i helskärm
1 / 3

Följer träning på distans

Lördagen då Syre besöker träningen är ett trettiotal elever i åldrarna sex till elva år på plats i Rinkebyskolan.

Under flera timmar tränar de hopp, sparkar på kuddar och taktiskt fotarbete. I ett hörn av salen står en webbkamera på ett golvstativ så att alla föräldrar som vill kan följa träningen på distans.

När några elever blir ofokuserade får Faris Alprince snabbt igång dem igen, med hjälp av anvisningar och uppmuntran.

Ungdomarna får noggrant lära sig att aldrig använda tekniken på ett destruktivt sätt. Men vad kan de ha för konkret nytta av träningen?

Hana Talic är 11 år och tränar regelbundet tillsammans med Faris Alprinces båda barn, Sohaila, 11 och Asadullah, 9.

De tre har tävlat på nationell nivå och vunnit både silver och guld. Men allt handlar inte om att vinna. Så här berättar Hana Talic om vad taekwondo ger henne i vardagen:

– Jag var mobbad i skolan och det var jättejobbigt. Men för två år sedan började jag träna och det har gjort att jag har fått mer självförtroende och känner mig lugnare. Om jag blir arg nuförtiden kan jag slå och sparka i luften utan att skada någon. Och nu vågar ingen ge sig på mig längre.

Sohaila Faris har tränat taekwondo sedan hon var tre år och säger:

– Jag märker att jag blir starkare, smartare och lättare kan koncentrera mig i skolan när jag tränar. För några år sedan hade jag en längre paus från träningen. Jag var lite trött på den då, jag hade ju hållit på så länge. Men sen började jag igen och kunde märka skillnaden.

– En annan viktig sak är att man kan vara sig själv här på träningen. Vi håller ihop och alla behandlar varandra schyst, med respekt.