Energi

En riktig människa

Den 24 november 1974 hittade en grupp arkeologer ett tre miljoner år gammalt skelett vid en utgrävning i Etiopien. Samtidigt spelades Beatleslåten Lucy in the sky with diamonds på radion i bakgrunden. De kallade den kvinnliga människoapan av arten Australopithecus afarensis som skelettet hade tillhört för Lucy. Tove Lundin har mött henne i en omöjlig intervju.

Det är en tidig morgon i februari, drygt tre miljoner år före Kristus. Platsen är Afarsänkan i Etiopien, området där människoapan Lucy levde och dog. Det är henne jag ska träffa, och hon vill att vi ses högst uppe i ett av de stora träden nere i Awashdalen. ”För att slippa bli störda av rovdjur” säger hon som förklaring. Efter att ha letat upp bilder på djur som levde under den epoken, i dag kallad pliocen, och sett sabeltandade kattdjur och hyenaliknande djur, större än björnar håller jag med henne om att det är en mycket god idé att ses högt uppe i ett träd.

Men när jag kommer fram till Awashdalen och ser det stora akaciaträdet som Lucy sitter i och vinkar glatt, sjunker mitt mod. Hon sitter tio meter upp på en ganska tunn gren och pekar på platsen bredvid sig.

– Här kan du sitta, soluppgången är jättevacker härifrån!

Jag tar tag i första bästa gren och försöker dra mig upp med armarna. Det går inte så bra. Istället försöker jag klättra på utskjutningar i barken samtidigt som jag häver mig upp, det går lite bättre. Men jag kommer bara till första grenen, ungefär två meter upp. Lucy skrattar så hon kiknar.

Foto: Pat Sullivan/AP/TTLucy Australopithecus afarensis, tre miljoner år, rekonstruerad på Houstons naturhistoriska museum
Foto: Pat Sullivan/AP/TTLucy Australopithecus afarensis, tre miljoner år, rekonstruerad på Houstons naturhistoriska museum. Själv anser hon sig ha varit snyggare i verkligheten.

Lika och olika
Vi kommer överens om att mötas halvvägs, Lucy klättrar ner fem meter och jag möter henne där med darrande ben.

– Du vet väl att det var så du dog, va’? frågar jag andfådd. Forskarna säger att du ramlade ner tolv meter från ett träd. Vad skulle du där uppe och göra?
Lucy skrattar igen, hon tittar på mig med sina snälla bruna ögon och sträcker fram en skalad rot att tugga på under samtalet.

– Vi sover i träden för att slippa rovdjuren, visst vet vi att vi kan ramla ner men alternativet är ännu värre, säger hon.

Hon är liten, ungefär en meter. Men armarna är längre än mina, det är förmodligen därför hon klättrar så mycket bättre. Huden är grövre och hårigare än min, men vi har ändå fler likheter än olikheter.

– Vad tycker du om att du kommer bli kallad vår urmoder? undrar jag.

– Det är väl okej, svarar hon. Men jag tycker inte bilderna ni har av mig
stämmer. Jag är mycket snyggare i verkligheten. Och måste ni släpa runt mitt skelett till en massa museer och forskningsinstitut i hela världen? Brukar inte ni begrava era döda släktingar för att de ska få vila i frid?

Jag håller med henne om att hon är snyggare i verkligheten och ber om ursäkt för allt kringresande. Vi sitter tysta ett tag bredvid varandra och tuggar på våra rötter. Nedanför trädet vandrar några antiloper, solen är snart helt uppe på himlen. Det var en vacker soluppgång, även om den säkert var ännu vackrare fem meter upp.

– Du kallas ju också för den felande länken, säger jag. Och man säger att du var i ett utvecklingsskede precis innan den riktiga människan.
Nu skrattar hon så hon kiknar igen, och jag blir rädd att hon ska trilla ner från grenen.

– Riktiga människan, ska det vara du? Du som knappt kan klättra två meter upp i ett träd, är långsmal som en mask, blek och dallrig som ett blötdjur och med käkar och tänder som knappt kan tugga genom en rot. Skulle du vara den riktiga människan?

Jag tittar på hennes stora, vassa tänder, kraftiga benstomme och satta figur. Hon har rätt, det är inte mer att tala om.

– Dessutom, fortsätter hon, har ni Homo sapiens sapiens inte ens existerat en fjärdedel av vad vi Australopithecus gjorde. Varför skulle just ni vara färdiga och riktiga? Vad skulle du säga om någon som levde tre miljoner år efter din död skulle hälsa på dig och säga att Homo sapiens sapiens bara var ett led i utvecklingen innan den riktiga människan blev till?

Jag funderar över ett svar, men innan jag hinner komma på något vettigt säger hon långsamt och med mycket sarkasm i rösten.

– Nej visst ja, det kommer ju aldrig att hända. Ni riktiga människor kommer under er korta livstid att lyckas förstöra hela planeten. Den finns inte kvar tre miljoner år efter att du har dött.

Att gå upprätt
Nu känner jag att jag vill byta samtalsämne. Lucy har så klart rätt. Jag känner samhörighet med henne och tänker att vi istället kan fokusera på våra likheter. Vi pratar en stund om våra favoritfrukter och bär, finaste fåglarna, livet i allmänhet och barnuppfostran och relationer i synnerhet. Sen frågar hon mig om vi ska gå en sväng. Hon hoppar smidigt ner mellan grenarna, jag följer klumpigt efter. Vi promenerar sen långsamt bredvid varandra i det lummiga landskapet. Långt innan avskogningen som i dag är ett stort problem i landet.

– Tänk att ni gick upprätt, precis som vi, redan för tre miljoner år sedan, säger jag.

Lucy tittar förvånat på mig.

– Går ni upprätt? Jag har hört att ni mest sitter ner och glor in i skärmar, och tar er fram i rullande maskiner som förstör jorden och er hälsa. Och att fast ni har forskare som säger att det är jättefarligt för både er och miljön slutar ni inte upp med det, säger hon. Jag har hört att det inte spelar någon roll hur mycket mer era hjärnor är utvecklade för ni förstår ändå inte vad som är bäst för er.

Resten av promenaden går vi tysta. Var och en försjunken i sina egna tankar.