Mammornas protest mot dödsskjutningarna

Carolina Sinisalo hade just kommit fram till hotellet i USA, på vad som var tänkt som en bröllopsresa, när hon fick telefonsamtalet som slog hela hennes värld i spillror. Hemma i Akalla i nordvästra Stockholm hade en maskerad man skjutit hennes två söner utanför porten till deras hem. 15-årige Robin Sinisalo räddade livet på sin fem år äldre bror genom att knuffa gärningsmannen när han avlossade ett skott, berättar hon. Sedan sköts lillebrodern i huvudet och dog på platsen.

I januari har det gått tre år sedan Carolina Sinisalo räcktes telefonluren på hotellet.

– Jag minns knappt någonting, säger hon till TT och fortsätter:
– Det var som att hela världen rasade ner. Det går inte att beskriva med ord.

Enligt Socialstyrelsen dog 26 män i åldern 15–29 år av skottskador förra året. Det är den högsta siffran sedan mätningarna startade för 30 år sedan. Mellan år 2000 och 2014 orsakade skottskador i snitt knappt sex dödsfall om året i samma åldersgrupp, men sedan dess har siffrorna stigit.

Under 2015 dog 23 unga män, 2016 dog 19. En av dem var Robin Sinisalo – men hans mamma kämpar för att mordet inte bara ska vara just en siffra i statistiken.

Den 18 november samlas hon därför tillsammans med andra sörjande mödrar i en manifestation på Sergels torg i Stockholm. Målet är att synliggöra problemet och mana till förändring. Hon vill bland annat se en kommission som arbetar mot alla de vapen som finns i omlopp på gatorna.

– Vi måste arbeta förebyggande. Vi måste synas och höras mellan alla skotten, inte när det skjuts. Det är då alla reagerar, men när ett mord har skett är det redan för sent, säger hon.

Den äldre brodern Alejandro Sinisalo lyckades springa från platsen men gärningsmannen hann i kapp, berättar Carolina Sinisalo. Klockan var knappt halv fyra på eftermiddagen när han sköts med flera skott, strax utanför en grundskola och en pizzeria.

I två månader låg han sedan nedsövd på sjukhus.

– Jag var i en gråzon. Med en son som var död och en som svävade mellan liv och död, minns modern.

Carolina Sinisalo kände snart att hon stod vid ett vägskäl: antingen skulle hon gå under, eller så skulle hon göra någonting bra av det som hade hänt.

– Jag ville att människor skulle få ett ansikte på Robin. Jag vill inte att han bara ska vara en siffra i statistiken eller en rubrik, säger hon.

Hon startade organisationen Fuck våldet genom vilken hon arbetar för att öka medvetenheten om skjutvåldets konsekvenser. Hon tycker inte att vare sig politiker, polisen eller medier tar frågan på tillräckligt stort allvar.

Organisationen är en av medarrangörerna till manifestationen den 18 november.

Även Alejandro Sinisalo, som överlevde mordförsöket men är förlamad från midjan ned, är med och föreläser. Enligt mamman har han det ”så bra som det kan bli” i dag.

– Han har anpassat sig till sitt liv. Han jobbar på en bank, spelar rullstolsrugby, är ute och föreläser och jobbar förebyggande mot våldet. Och han har en flickvän.

Familjen bor kvar i huset där det hände.

– Min första reaktion var ”vi måste flytta”. Men sen insåg jag att det här är Robins hem, det är här han är. Vi känner hans närvaro och visst är det jobbigt, men det känns ändå bra, säger hon.

Fallet är ännu inte löst. Enligt Carolina Sinisalo säger polisen att det nästan är omöjligt att lösa fallet om inte någon kommer in och erkänner själv.

– Det är det vi får hoppas på, att någons samvete börjar äta upp dem.

Hon säger att hon har kommit så långt i sin egen bearbetning att hon kan känna för familjerna på båda sidor.

– Det är inte bara rubriker eller siffror, det är faktiskt familjer inblandade. Jag önskar att de här unga killarna kunde börja tänka på sina familjer. För det finns ingenting som är värt att skada sin familj så mycket för. Vår familj kommer alltid leva i sorg och det kommer mördarens familj också göra.