Unga Klara biter huvudet av skammen

Skam är en känsla som har en funktion – det är inte meningen att det ska kännas bra att göra fel. Men den har sina risker. Det handlar ju om saker vi inte vill visa upp, och då blir det en känsla man är ensam med. Det finns ingen där som kan säga ifrån när skammen handlar om skitsaker eller om sånt som ligger utanför ens kontroll. Eller när den tappar sina proportioner och hypnotiserar en.

När vi blir vuxna vet vi hur det funkar, i alla fall i teorin. När man är barn är skammen ännu mer ensam. Ingen annan har så fula stövlar, så pinsamma föräldrar, är så ensam, tänker så konstigt och är så helt fel, ingen i hela världen. Tror man.

Därför är det en så bra idé med en barnteater om skam. Som Gustav Deineff, regissör och konstnärlig ledare för Unga Klara, skriver i programhäftet: ”Jag tror att vi behöver ta hand om vår skam. Därför bjuder vi in till en skamceremoni som luckrar upp skammen och gör den lite lättare att bära. Som gör så att vi får skratta åt den eller gråta ut den eller skaka loss den. En ceremoni där vi får skämmas tillsammans och stötta varandra. Yes!”

Skamceremonin vänder sig till barn i mellanstadieåldern, 10–13 ungefär. Till premiären har de bjudit in Husbygårdsskolans mellanstadieelever, ett trettiotal barn eller så, som myllrar runt i foajén. Innan vi går in i salongen ställer sig skådespelarna på ett bord i foajén och berättar lite om vad vi har framför oss. Vi ska in i skamgrottan, och dit in får inga skor, jackor eller väskor följa med.

Salongen är mörk och mitt i den står ett rosa tält – det är skamgrottan och vi går in, en i taget, genom en liten öppning. Det är rökigt där inne, men röken är baserad på vattenånga och inte farlig, förklarar teatervärdarna. Det finns kuddar att sitta på och det är ganska trångt.

Själva Skamceremonin är som en revy om skam. Skådespelarna sjunger sånger om att skämmas och spelar upp små sketcher om pinsamma situationer. Som när man har hål i byxorna och någon pekar och hånar. Eller när man tar hem en kompis och ens föräldrar beter sig jättepinsamt och envist hänger sig kvar och försöker umgås fast man bara vill vara ifred med kompisen.

Den scenen spelas upp några gånger, med olika föräldrar som säger samma saker fast på olika, pinsamma sätt. Till exempel den fint fångade fulla mamman, som verkar famla sig fram genom orden, håller sig fast i för långa vokaler tills hon hittar en konsonant, medan hon själv är på väg att välta åt ett eller annat håll.

Eller när barnet måste följa med pappa till läkaren för att tolka, eftersom pappa inte förstår så mycket svenska, och läkaren säger att pappan har en inflammation i testiklarna. Och barnet står inte ut med att säga det utan springer sin väg till slut.

Barnen från Husbygårdsskolan tittar uppmärksamt hela tiden, sjunger med i sångerna, och det märks att många känner igen sig i sketcherna. En tjej ropar halvhögt en kompis namn och de tittar på varandra tvärs över tältet och skrattar. Det finns någon annan som har varit med om den här jättehemska situationen och spelar upp den på teater!

Skamceremonin funkar. Det verkar som om Unga Klara träffar alldeles rätt.