I veckan gick Psykoterapimässan av stapeln i Stockholm. Syre Stockholm har pratat med Matilda Wurm, doktor i psykologi och biträdande lektor på Örebro universitet, som höll ett föredrag om hbtq-kompetens på mässan.
Hon är en av hjärnorna bakom och redaktören till antologin HBTQ+ Psykologiska perspektiv, som ska ge större kunskap och ett bättre bemötande av hbtq-personer inom vården.
Enligt Matilda Wurm kan personer som avviker från majoritetsnormen uppleva minoritetsstress som kan leda till psykisk ohälsa.
Vad menas med minoritetsstress?
– Termen myntades först i amerikanska studier om rasiferade personer. Det har sedan dess används inom andra minoritetsgrupper som exempelvis inom hbtq. Det handlar generellt om en slags social stress som utsatta personer känner. För att de avviker från normen, majoritetsnormen.
– Man kan exempelvis bli ifrågasatt och diskriminerad. Man kan också gå runt med en beredskap, en rädsla för att bli utsatt och påhoppad. Det är en stress man har med sig hela tiden även när det inte händer något. Grundat på tidigare erfarenheter eller på förväntningar.
I vilka situationer kan man uppleva minoritetsstress?
– I regel är det subtila situationer som man utsätts för. Det kallas mikroaggressioner. Det kan handla om exotifiering eller välmenande saker. Som när kvinnligt könade vill ha kort hår, och får försvara det för frisören. Jag har själv upplevt det många gånger. De flesta kan hantera de här situationerna men det tar på energin att följa normen.
Hur gör man då?
– Det anmärkningsvärda är att om jag beter mig på ett lustigt sett, låt säga aggressivt och blir förbannad, så kanske det färgar alla andra hbtq-personer på ett negativt sätt. Normen kräver att man hela tiden ska vara trevlig och förklara.
– Jag som ändå har utrymme, utbildning och är hyfsat välfungerande, gör så gott jag kan för att sprida kunskap. Men egentligen borde det inte vara minoritetspersonernas ansvar att alltid ta ansvar för att de här frågorna tas upp på psykologutbildningen. Och få igång en diskussion i olika sammanhang.
Är det lätt att man missar nyanserna i ett terapisamtal?
– Absolut, samhället finns också i terapirummet. Det händer ofta att mikroaggressionerna eller minoritetsstressen också repeteras i behandlingsrummen. Att klienterna själva utbildar sina terapeuter. I ett fall har en klient sagt att hen gärna utbildar sin terapeut. Men tänker inte betala 800 kronor per timme för att göra det.
– Det finns också en osäkerhet hos vissa psykologer som känner att de inte kan tillräckligt mycket. Det kan bli tyst i sådana samtal. Det blir inte heller bra.
Finns det andra fallgropar?
– Det kan bli en överfokusering. Exempelvis när en patient säger att den har svårt att sova. ”Jaha, du säger att du inte kan identifiera dig som kvinna. Kan det vara bekymret?” Men även om patienten säger att den trivs med det och känner sig trygg fortsätter terapeuten tjata om hennes kön.
Det blir ett stigma?
– Ja, det blir konstigt. Man får aldrig vara sig själv och sina problem, det blir hela tiden relaterad till sexualitet eller könsidentitet.
Eller minoritetstillhörighet.
– Precis. Det är det som gör det svårt i terapirummet. Man ska kunna ställa de här frågorna, men man ska också kunna släppa dem och göra en balanserad bedömning.
Finns det olika majoritetsnormer?
– Ja absolut. Och likheten är att normen har tolkningsföreträde som förklarar vad som är rätt och fel. Och ofta är det en värdering i normen. Ju mer normer man följer, desto mer makt och privilegier får man utan att behöva tänka till.
– Många normer fungerar bra. Jag vill inte ha ett normlöst samhälle. Det är de socialt kategoriserande normerna vi måste försöka jämna ut. Där kan normkritik vara ett bra verktyg att försöka synliggöra normer och kritiskt granska dem.
Finns det normer inom minoritetsnormer, till exempel vithetsnormer inom hbtq?
– Visst finns det. Det är jätteviktigt att titta på överlappningar. Att vara medveten om att det är ganska stor skillnad på att exempelvis vara homosexuell vit man och rasifierad transsexuell kvinna med migrationsbakgrund.
– Hbtq-personer finns egentligen inte. Det är ett av problemen när vi utbildar. Att vi exempelvis pratar om bisexuella och lesbiska. De finns ju inte heller. Delvis pratar vi om dem som om de är ”de andra” även om det är vi, våra kolleger eller någon annan i vår närhet.
Men nånstans måste man väl generalisera för att kunna komma vidare med frågorna?
– Precis. Men det ger känslan av att man hjälper till att cementera påhittade stereotypa grupper. Jag vill inte skriva under på en sån grej och undervisa på det sättet. Sen får jag frågor som visar att frågeställaren saknar grundläggande kunskap. Då behöver man de här kategoriseringarna.
Har du några handfasta tips?
– Språket har stor betydelse. Köna inte i onödan när du exempelvis frågar om partner eller hur familjekonstellationer ser ut. Det ger en helt annan möjlighet att få svar på frågor än om man frågar ”har du pojkvän?”.
– Det är svårt och enkelt samtidigt. För det är många som inte är vana att prata om föräldrar, barn och anhöriga. Istället pratar man om mammor och pappor, flickvänner och pojkvänner.
– Man måste våga jobba med sig själv och sina fördomar. Det kan vara jobbigt. Men alla har fördomar. Och många är rädda för sina fördomar. Det är lätt att säga nej, jag har inga problem med homosexuella. Sen visar det sig i praktiken att det är det motsatta. Låt säga när man reagerar på två män som kysser varandra på perrongen. I det fallet måste man faktiskt våga vara kvar i den känslan. Men den är svår och kräver övning.
Hur gör man då på en arbetsplats?
– Prata om det regelbundet. Det är chefernas ansvar. Att tydliggöra de här frågorna. Att hålla koll på jargongen. Men också fundera över vem som jobbar på min arbetsplats. Vem är det jag anställer? Hur kan vi få in mer variation? Att ha i åtanke att alla finns med i rummet.
