DEBATT Det finns en del blandade idéer om hur vi ska klara klimatkrisen. Författaren och mångåriga miljöaktivisten Naomi Klein vill avskaffa kapitalismen. Filosofiprofessorn Thorbjörn Tännsjö vill ha en världsregering under FN. Kristdemokraternas Ebba Busch Thor vill bygga kärnkraftverk. Centerns Annie Lööf vill tanka alla flygplan med biobränsle. Om vi för ett ögonblick bortser från de komplikationer som kan finnas och tycker att idéerna är utmärkta så har de ändå en egenskap gemensam som är lite störande. Alla förslagen tar tid. Man snyter inte världsregeringar eller kärnkraftverk ur näsan och det ligger långt i framtiden att kunna framställa biobränsle till hela flygplansflottan. Kapitalismen kan dock möjligen tänkas försvinna i en snabb krasch om alla världens finansiella bubblor spricker samtidigt.
Världen runt sprudlar det av idéer inom snart sagt alla områden: IT, energiteknik, jord- och skogsbruk, stadsplanering, växtförädling etcetera. Mycket är småskaligt, och det är viktigt att uppmuntra och understödja initiativen.
Men störst fokus ligger trots allt på storskaliga lösningar, som till exempel eldrivna fordon laddade med sol och vind, eller genmodifierade risplantor som kräver mindre vatten och ger minskade utsläpp av metangas.
Delar av näringslivet ligger i framkant och vill hjälpa till. Svenskt Stål AB har satt igång ett lovvärt projekt som syftar till att reducera järnmalm med vätgas istället för koks och därmed nästan nolla utsläppen av koldioxid. Om projektet lyckas så dröjer det ändå minst tjugo år innan vi kan se produktion i verkligheten i liten skala. Det är inte svårt att föreställa sig hur lång tid det kommer att ta att ställa om alla världens stålverk till fullskalig produktion. Tid som vi absolut inte har.
Under tiden som vi väntar på verkliga genombrott med ny teknik fortsätter naturen att ge igen för våra excesser i materiell konsumtion, för vår kortsiktiga vinningslystnad och för vår mentala, och i praktiken nästan orubbliga, låsning vid ett ekonomiskt system som kräver ständig tillväxt. Avsmältningen av isarna på Grönland och Antarktis tar inte paus. Tvärtom bekräftar de senaste forskningsrönen att de smälter i allt snabbare takt och därmed också höjer havens nivå i en hastighet och med volymer som med råge överträffar tidigare förutsägelser.
Forskningen säger att vi måste minska de fossila växthusgasutsläppen med 7 procent om året med start omedelbart om vi ska klara oss från en klimatkollaps. Inte ens det räcker eftersom den ansamlade mängden koldioxid i atmosfären måste minska. Parisavtalet om klimatet har som grundläggande förutsättning att vi från 2040 ska använda ny teknik för att dra koldioxid från atmosfären och lagra den i marken. Sådan teknik finns inte mer än som teoretiska modeller och kommer inte att finnas år 2040 heller i den skala som behövs.
Det är märkligt att så många har så svårt att förstå hur bråttom det är och att vi är på väg att förlora kapplöpningen mot tiden. Förhoppningsvis kan den dramatiska verklighet som vi har sett den här sommaren i Sverige och på många andra ställen i världen bidra till ett uppvaknande. Vi måste förvisso satsa mycket mer än hittills på innovationer och ny teknik, och vara glada för de goda insatser som redan sker. Men vi måste avvisa teknikoptimismen som vägledande tankefigur. Inom den tid som står till buds för att börja omställningen måste vi radikalt ifrågasätta mycket i våra invanda liv. Världen ser inte längre ut som vanligt och vi måste snabbt inrätta oss efter det. Tekniken kommer inte att rädda oss.
Simon Andersson – Ekonom och samhällsanalytiker numera miljöengagerad pensionär
