”Här måste unga kämpa mycket hårdare”

Inne i hörnet på Espresso house i Götgatsbacken sitter Rami Al-Khamisi halvt gömd bakom en laptop-skärm. Tanken var egentligen att mötas upp i Kista centrum.

Rami Al-Khamisi har gått från att tillsammans med organisationen Megafonen kalla till presskonferenser i förorten Husby till att anordna temadagar om rörelsejuridik. Och han är tydlig med en sak: han vill inte prata om det som varit eller det som hände när bilarna brann år 2013.

Rami Al-Khamisi uttalar sig som jurist, och inte medlem i Megafonen. Men egentligen jobbar han med samma sak nu, att komma åt olika samhällsproblem, öka förståelsen både för och inom utsatta grupper och arbeta för ett samhälle där fler människor känner att de har makt att påverka. Det är bara tillvägagångssättet som ändrats.

Nytt fenomen

Som nyutexaminerad jurist har han fallit för rörelsejuridik, ett fenomen som fortfarande är relativt litet i Sverige, men desto större i exempelvis USA.

– Rörelsejuridik handlar om att med juridiken som redskap jobba mot sociala orättvisor. Genom Akademien för rörelsejurister är målet att ge jurister och aktivister en yta där de kan mötas och samverka, säger Al-Khamisi.

Aktivist och jurist behöver inte nödvändigtvis vara motsatta begrepp. Rami Al-Khamisi tror att gräsrotsinitiativ och gränsöverskridande samarbeten kommer bli allt vanligare. Genom att människor som i nuläget inte har någon makt får redskap att möta makthavare, föra samtal och stå upp för sig själva kommer ett mer inkluderande samhälle bli möjligt.

– Medborgare, framförallt unga, måste känna sig inkluderade i samhället. Jag tror människor behöver känna att de har förutsättningar att påverka sitt liv.

Missnöje bakom kravaller

Då, 2013, pyrde missnöjet så mycket att bilar brann nattetid. I medierna var bilden tudelad, det fanns röster som kallade det busstreck och påstod att det var ligistungar i förorten som var skyldiga.

Sen fanns det en annan sida, de som menade att det som hände var en del i ett större mönster av att ungdomar kände sig förbisedda, missnöjda eller upplevde ett utanförskap. I en debattartikel från 2013 krävde ett flertal forskare att en Husbykommission skulle tillsättas. De menar att det som ledde till kravallerna var ett utbrett missnöje.

”Å ena sidan liberaliseringar som ger större frihetsutrymmen för de sociala skikt som är vinnarna i de senaste decenniernas samhällsutveckling, människor som bor i välmående (men alltmer isolerade och säkerhetsfixerade) stadsdelar. Å andra sidan ett minskat frihetsutrymme för människorna i fattiga stadsdelar, med sänkta bidragsnivåer och betoning av skyldigheter, i Sverige förknippat med ’arbetslinjen’.” skrev de då i SvD.

Enligt Christoffer Erdenius, polis i Järvaområdet, kom det inget positivt ur kravallerna. Han menar att det nu är mycket lugnare i Husby och Järva, och kopplar det till mer poliser, kameraövervakning och andra mer kommunikativa arbetsmetoder.

– Husby var en isolerad händelse. Det är fortfarande inte klart varför det hände, säger han.

Rami Al-Khamisi, som år 2013 var 23 år gammal, menar att missnöjet ofta kommer från en känsla av att vara exkluderad. Från det offentliga samtalet, politiska beslut och ekonomiska intressen. I det samhälle som han har vuxit upp i har han sett att tilltron till polis och myndigheter, som många har, inte alltid har grund.

– Jag har sett att det finns ekonomiska och politiska intressen som styr våra städer på ett sätt som gör skada på vårt samhälle, säger han.

Att bli exkluderad

Rami Al-Khamisi vill att jurister ska se sig som aktörer som kan åstadkomma förändring, snarare än att de bara ska upprätthålla de rådande lagar och regler som finns.

– Det finns ett stort behov av att kräva ut ansvar från våra olika samhällsaktörer, säger han.

Maktmissbruk och skev fördelning av såväl socialt som ekonomiskt kapital riskerar att öka känslan av att vara utanför. Att bli exkluderad är nästa fas av att bli sedd som ett problem som ska lösas. Det är motsatsen till att vara delaktig i samhällsdebatten och känna att den egna rösten betyder någonting. Att det går att åstadkomma förändring.

– Just nu gör mycket i samhället att människor känner motsatsen, säger han.

Följden är bristande självkänsla, psykisk depression och missnöje. Rami Al-Khamisi har jobbat med både nyanlända ungdomar och ungdomar uppvuxna i förorten. Han tror att det är ännu svårare att växa upp i Husby i dag än när han var ung. Samhällsutvecklingen går enligt honom åt helt fel hål. Staten blir allt mer repressiv, och de som står utanför står ännu mer utanför. Normaliseringen av Sverigedemokraterna är en del i den utvecklingen som knappast tjänar unga med invandrarbakgrund som redan kämpar i motvind.

Ung i Husby

Men enligt polisen Christoffer Erdenius har ungdomar i Husby och andra utsatta områden samma möjligheter som andra. Däremot är det många han möter som tror att de inte har det. Det finns många från de här områdena som har lyckats jättebra med skola, jobb och utbildning.

– ”Jag kommer aldrig bli nåt när jag blir stor för jag kommer från Tensta eller Husby”, har jag hört flera säga, förklarar Christoffer Erdenius.

Det är enligt honom inte sant. Ungdomar har liknande problem i alla Stockholms förorter. Det han kan se som avvikande i just Järva är föräldraskapet. Det är många ungdomar ute nattetid och många är bara 12–14 år.

– Många familjer består av ensamstående mammor med många barn, säger Erdenius.

Han vill dock inte kalla det utanförskap. Men många är troligtvis ute på kvällarna på grund av många syskon och trångboddhet.

För Rami Al-Khamisi är det just det som är att vara en del av en utsatt grupp. Att inte ha någonstans att ta vägen och komma från andra förutsättningar än någon som bor i till exempel Djursholm. Han skrattar till. Det är inte svart eller vitt.

– Men vi har ju sett att våra överklassungar inte mår så bra de heller. De åker ut till förorten och köper droger, säger han.

Men han är säker på att det är skillnad, skillnad på hur andra pratar om en, tittar på en, tilltalar en och vad för spår det sätter i ens självbild.

I den miljö som finns i Husby och andra förorter finns det precis som Erdenius säger en annan mentalitet av att ge upp innan man försökt. Rami Al-Khamisi menar att det kan bero på att man inte känner någon annan som lyckats, eller att den allmänna psykologin och jargongen säger att ”äsch, jag bryr mig inte”.

– I Husby och liknande områden växer ungdomar upp med sämre möjligheter att lyckas än andra unga. Så då måste många kämpa mycket hårdare, säger han.

Det är just från normaliseringen av Sverigedemokraterna, utförsäljningen av välfärden till högstbjudande och utvecklingen mot ett samhälle där det strukturella förtrycket förnekas som missnöjet pyr. Rami Al-Khamisi menar att vi lever i ett land som påstår att vi behandlar alla lika men att alla vet att vi inte gör det. Samtidigt ställs grupp mot grupp på ett sätt som är farligt och från politiskt håll syns inget som pekar på förändring.

– Och så tar personer avstånd från vissa saker och sammanhang för att samhället tar avstånd från dig. Vi måste få folk att känna sig stolta över vilka de är och få människor att gå samman, säger han.

Ökade klyftor

Organisationen Megafonen har inte varit aktiv på flera år nu.

I ett av de sista inläggen, publicerat den 6 november 2013, skriver Emma Dominguez en text om vad som i media sen kallades för ”tårtattacken”.

Dominguez tackar kvinnan, den då 60 åriga Irene Matkowitzc, som kastade en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson under en boksignering. Incidenten fick stort utrymme i medierna, och Matkowitzc dömdes senare att betala 5 000 kronor i skadestånd till Åkesson och till två månaders fängelse. Dominguez pekar på det motsatta, att Matkowitzc snarare var den som stod upp för demokratin:

”Många säger att tårtan du kastade är ett hot mot demokratin. Fattar de inte att genom att spela med i deras ’vi är demokratiska’-charad så signalerar de att det är okej att rösta på dem? Att ta Jimmy och hans Pajasparti på allvar är det riktiga hotet mot demokratin.”

Rami Al-Khamisi tror att det ibland är nödvändigt att stå på barrikaderna och skrika högt, men att det snarare är genom att vara smartare än makthavarna som man åstadkommer förändring. Genom att ge unga människor kunskap om hur man kan påverka kommer de också göra det. Missnöjet blir mindre, fler känner sig delaktiga.

Men istället har han sett den nyliberala samhällsutvecklingen under hela sitt snart 30-åriga liv. Följden är allt större ekonomiska klyftor och ett allt mer segregerat Stockholm och Sverige. Grupp ställs mot grupp på ett sätt som är farligt och från politiskt håll syns inget som pekar på förändring. När Megafonen var aktiv sågs de som förortsrebeller, inte som jämlika debattörer med en faktisk agenda.

Och enligt Christoffer Erdenius kom ju heller inget positivt från Megafonens ansträngningar.

Al-Khamisi tror inte att det är bättre ställt med unga i Husby nu jämfört med för fem år sedan. Han ser tystnaden som ett slags trötthet och framför allt de unga släpar efter. De som ses som ett problem när de höjer sina röster orkar inte alltid göra det.

– För att de talar som de gör, ser ut som de gör. De måste förstå att alla de här orättvisorna som de upplever och står inför är inte nödvändigtvis är på grund av dem själva, utan på grund av strukturer och historia, säger Rami Al-Khamisi.

Framtidsutsikter

Rami Al-Khamisi har druckit kanske hälften av kaffet i den stora koppen. Den samhällsutveckling som vi är mitt uppe i kan inte göra någon särskilt positiv, säger han mellan klunkarna.

Giriga människor med makt har inte bara roffat åt sig välfärden och bostadsmarknaden utan också den offentliga debatten. Rami Al-Khamisi menar att det har skapat en stor frustration bland de medborgare som i dag känner att de inte syns eller märks.

Han tror dock att samhället kommer uppleva mer engagemang från olika aktörer framöver. Det är det han hoppas att rörelsejuridiken och den pågående kursen på Akademien för relsejurister ska kunna bidra till. Genom att föra samman aktivister och jurister hoppas han skapa konstruktiva samtal.

– Vissa personer tar avstånd från vissa saker och sammanhang för att samhället tar avstånd från dem. Vi måste få folk att känna sig stolta över vilka de är och få människor att gå samman, säger han.