Att vara nedstämd och orolig kan vara väldigt ensamt. Särskilt om man är ung. Många barn och unga i dag brottas med sig själva: ”Är det verkligen normalt att känna så här och ha så här konstiga tankar, eller håller jag på att bli galen?” Det är grubblerier som kan kännas väldigt skrämmande.

– Ofta kan det handla om helt normala – men jobbiga – känslor som den hjälpsökande har. Då måste de få verktyg för att hantera dem, säger Reyhaneh Ahangaran.

Hon är barnpsykolog och har lång erfarenhet från barn- och ungdomspsykiatrin. Hon tycker att det är bra att både barn och föräldrar i större utsträckning vågar be om hjälp. Att mycket av skammen kring psykisk ohälsa håller på att försvinna. Men hon tycker också att det är viktigt att vi skiljer på att ”bara” må dåligt och att faktiskt vara sjuk.

– Som förälder är det en svår balansgång att vilja skydda sitt barn från smärtsamma saker och att riskera att göra det nästan hjälplöst inför normala motgångar i livet, säger hon.

Fysiska symptom

Varje år genomför Folkhälsomyndigheten en undersökning bland elever om deras hälsotillstånd. I den senaste, som kom 2018, kan man se att stressrelaterade symptom som magont, huvudvärk och ryggont ökar.

– Mycket är kopplat till stress och oro kring skolan. Stora klasser, få pedagoger och oklara betygskriterier är några faktorer som bidrar.

Barn matas hela tiden med budskapet om hur viktig utbildning är. Att klara skolan är avgörande för hur framtiden blir och möjligheten att få ett jobb. Samtidigt har många en tuff vardag som gör det svårt att lyckas. Man kanske måste hjälpa till mycket hemma med småsyskon eller har en förälder med missbruksproblem.

– Det kan vara omständigheter som gör det svårt att samtidigt prestera i skolan.

Reyhaneh Ahangaran jobbar sedan ett år tillbaka som skolpsykolog och ser på nära håll hur förutsättningarna för dem som arbetar i skolan hela tiden förändras. Besluten som tas på nationell nivå har sällan förankrats hos personalen som berörs.  

– Om jag fick önska skulle resurserna till skolan och socialtjänsten öka. Då skulle vi kunna jobba mer förebyggande och stävja många problem innan de blev stora.

Stöd i vardagen

Under sina år inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, började hon skriva ned tips och råd till sina patienter, som de kunde använda hemma mellan besöken på mottagningen.

– Jag saknade material som hade ett direkt tilltal till barnet.

Det slutade med att hon skrev den boken själv – utifrån sina anteckningar. ”Allt som händer inuti” är en ABC-bok som tar upp allt från att känna sig annorlunda till att ha svårt med sömnen eller lida av tvångstankar. Den riktar sig till barn i mellanstadieåldern.

– Jag vill att man ska kunna bläddra i den och hitta bra saker utan att behöva läsa från pärm till pärm. Förhoppningen är att de ska kunna få svar på alla sina frågor om känslor. Och att den också ska vara en hjälp för föräldrar.

Livets svårigheter

När man är orolig sätter det sig ofta i kroppen. Det kan krypa i benen eller pirra i magen. Att gå ut och röra på sig är ett bra knep för att ”lura nervsystemet” att lugna sig.

– Det man vet är att nervositet, ångest och oro hänger ihop med nervsystemet. Om man inte kan lugna tankarna i sig, det är faktiskt jättesvårt, då handlar det om att se till att nervsystemet gör någonting annat.

Det kan räcka med en promenad eller att stretcha lite.

– Sömnen är också superviktig. Barn och ungdomar har alltid haft sömnproblem – det är inte unikt för vår tid – men många tror att de klarar sig på mindre sömn än vad de gör.

När det sedan blir kämpigt i skolan kan man tro att man har koncentrationssvårigheter när man i själva verket bara behöver mer återhämtning.

Reyhaneh Ahangaran tror att om både barn och föräldrar lär sig lite mer om vad som är helt rimliga upp- och nedgångar i livet, förstår man också när det verkligen är dags att söka hjälp.

– Jag vill ha en uppmuntrande ton och ge nycklar till vad man kan göra själv när något är svårt. Men också reda ut hur man ska våga berätta för en vuxen.

För ett barn kan det vara svårt att veta vem det ska vända sig till. Under bokstaven V finns kapitlet ”Våga berätta! Men hur?” som särskilt tar upp hur man kan göra om man inte vet vem man ska anförtro sig åt.

– Det har känts jätteviktigt att få med det. De mest utsatta är ofta svårast att nå.