Zoom

De efterfrågar en diskussion om intelligent resurshantering

Maskar och mikroorganimser bryter ner bland annat kaffesump till matjord.

Det blåser något alldeles förgrymmat på Lindholmen när Syre Göteborg besöker Kajodlingen längst ut på Anders Carlssons gata. Odlaren William Bailey möter upp vid grinden som håller hararna borta från planteringarna. Här arrenderar han och kamraten Jonas Lindh en egen pir för sin stadsodling. Men i oktober ska verksamheten avvecklas. Det är svårt att kombinera ekologi med ekonomi.

”Det ska bli lika naturligt att ta vägen om stadsbonden som mataffären” står det på Kajodlingens hemsida. Och det är så de har jobbat, odlarna på piren. Kunderna har kommit hit för att handla och dessutom har William och Jonas själva levererat grönsakskassar till närområdet medelst lådcykel, både till privatkunder och till restauranger. Mer närodlat än så kan en stadsbo knappast vänta sig.

– Vi var i kontakt med Älvstranden Utveckling och frågade egentligen efter tak att odla på, men de hade inga så vi blev erbjudna en pir istället. Vi gick ner och tittade på den och blev begeistrade så det var bara att köra. Det är en form av återbruk, att använda döda ytor i städerna som bara finns där, berättar William Bailey.

Allting är flöden

Det var fem år sedan de startade sin verksamhet. Jonas har studerat humanekologi men är främst beteendevetare och stadsbonde. Som beteendevetare kan han ställa sig frågor om hur man handlar smartare och hur man kan förändra sitt konsumtionsmönster. William är humanekolog, trädgårdsmästare och stadsbonde.

– Grundperspektivet i det humanekologiska är att allting är flöden. Vi måste fråga oss hur någonting produceras, hur det konsumeraras och hur det slängs och i vilken form det slängs. När vi pratar om organiskt material så är det är ju guld vi slänger. Det är saker som ska brytas ner på något sätt och användas igen. Vi var ganska trött på allt prat om hållbarhet. Vi ville odla och göra något ”på riktigt”, säger William.

Jonas Lindh och William Bailey har drivit Kajodlingen i fem år
Jonas Lindh och William Bailey har drivit Kajodlingen i fem år. Foto: Jenny Luks.

Guldet som han pratar om är bland annat kaffesump. Han menar att varje gång vi kör vatten genom vårt kaffepulver tappar kaffesumpen sitt ekonomiska värde. Det slängs och bränns och blir i bästa fall biogas. På Kajodlingen på Lindholmen serveras sumpen som middag – till maskar och mikroorganismer.

– Vi vill införa ekologiska principer i stadsmiljö och ge tillbaka organiskt material till naturen. Vi vill bryta ner material och sedan använda det på något sätt. Och hoppas att det binder vatten och kol. Det är rimligare än att elda upp det, säger William.

Han och Jonas brinner för kompostering. William far upp från sin stol och visar flera olika varianter på komposter. Varmkompost med maskar. Och bokashi – en japansk form av kompostering där man blandar organiskt material med ett strö som innehåller fem olika mikroorganismer. Avfallet bryts inte ner, utan det fermenteras.

– Du kan blanda i vad fan som helst, hästskit till exempel. Sedan sluter man till det och efter två veckor i rumstemperatur har kompostprocessen har satt igång något så brutalt. Det är en helt fantastisk process. Det är bara ett exempel på saker vi borde göra i större skala, säger William.

Outforskat område

Det är just den större skalan som är problemet. De efterfrågar en diskussion om den här typen av odling, men de upplever att debatten är helt obefintlig. Även om en 5000 kvadratmeter stor stadsodling på Lindholmen inte kan starta en revolution, vill de båda stadsbönderna ändå föra upp både maskar och mikroorganismer på dagordningen. Att kompostera avfall från närmiljön och odla upp kvalitativa grönsaker mitt i staden är ett outforskat område.

– Det här är vår fjärde odling på fem säsonger. Det har varit mycket experimenterande kring själva platsen och många tankar kring hur mycket man ska sälja och kring vårt intresse för mikrolivet och det cirkulära. Ska man rättfärdiga odling i staden så bör näringen komma från staden också. Det blir supernärodlat, säger Jonas.

De kallar det för intelligent resurshantering. De har till exempel drivit takodlingen på Clarion Hotel Post där hotellgästernas frukostrester brutits ner och omvandlats till fin matjord och där grönsaker sedan kunnat levereras tillbaka till restaurangerna i huset. Inte dagsfärska grönsaker, utan timfärska. Enda transporten är en hiss.

Nu läggs takodlingen ner på grund av en ny byggnation på taket. Och odlingen på kajen är inne på sin sista säsong.

– Det vi velat göra är att kunna bevisa att kaffesump som gått genom en mask binder så satans mycket kol. Nu drömmer jag lite, att kaffesump och maskar är lösningen på allt, skrattar William.

Maskar gillar kaffesump

Vi går ut för att titta på de stora maskkomposterna. Blåsigt är det men Jonas och William lyckas lyfta på plasten som omger bingarna. Här mumsar maskar i sig kaffesump och annat avfall från närområdet. Snart är det färdig jord. I planteringarna skymtar zucchini och en rad bladgrönt, kålsorter och sallater. Och så en hel del ogräs eftersom verksamheten håller på att avvecklas.

– Vi måste ut i stor skala om våra idéer ska ge någon form av påverkan. När vi pratar om att binda kol, då räcker det inte med att några jönsar står inne i stan och odlar. Den stora frågan är i fall bönderna är villiga att testa detta, säger William.

Han och Jonas visar upp både maskar och nya ägg, och rotar runt lite i jorden och är nöjda med hur processen fortskrider.

– Vi människor är så bortkopplade från själva processen att man aldrig reflekterar över hur maten är producerad. Genom att synliggöra processerna vill vi få människor att tänka till och kanske öka deras kunskap. Vi har jobbat mycket med hur grönsaker växer och hur de kan smaka när det är odlat på rätt sätt. Det finns så mycket att reflektera över. Allt från odling till förpackningar, säger Jonas och täcker över komposterna.

William fyller i.

– Vi har skjutit lite för brett från början. Vi fokuserade på odlingen och hur man säljer, och vi har landat helt i svinn och återvinning. Där tycker vi inte att det finns någon diskussion alls egentligen. Den största debatten handlar ju bara om hur mycket koldioxid vi släpper ut, medan vi kollar på hur mycket kol vi kan binda. Och det skulle vi gjort för 30 år sen. I mina ögon är det redan för sent, säger han och vi vandrar vidare till planteringarna.

Squash, eller zucchini, är en av de grönsaker som säljs på Kajodlningen
Squash, eller zucchini, är en av de grönsaker som säljs på Kajodlningen. Foto: Jenny Luks

William berättar att han inte kan sluta tänka på de här frågorna. Han tycker det är absurt att det kan vara en så stor debatt om koldioxidutsläpp, men att vi inte pratar en sekund om naturliga principer som har funkat i 120 miljoner år. Kretslopp helt enkelt.

– Det kanske inte är någon slump, eftersom det ekonomiska systemet och det ekologiska systemet är olika operativsystem. Det ekonomiska systemet som vi har nu, är ständigt ökande. Det skapar väl fred och välmående på sitt sätt, medan det ekologiska är det slutet system, säger William.

De är inte antikapitalister. En verksamhet måste så klart gå runt och skapa någon form av värde, men vinstmaximering är en annan sak. Det är girighet, menar William.

– Även om folk inte bryr sig om processerna så bryr de sig i alla fall om i fall potatisen smakar bättre eller att grönkålen är grönare. Om du kan få till det på naturens villkor, då har du en marknadsfördel, säger han.

Sista kassarna säljs

Den 7 oktober plockas skylten ner för gott. Odlingen blev för stor för två personer när man ska sköta försäljning och samtidigt hinna utveckla de mer praktiska delarna med odlingarna, och att utveckla det de brinner för och nå ut med sina tankar och visioner.

– Om samhället eller EU eller någon annan tycker att det är intressanta frågor att svara på så måste man ju ha ekonomiskt stöd. Vi kan inte garantera lönsamhet i den produkt som kommer ur detta. Jag gillar att ta fram kvalitativa produkter som ska ut på en marknad, men vem ska investera i det liksom? Det går inte att komma in på banken och säga ”hej, jag ska kompostera kaffesump”, skrattar William.

Exakt vad som kommer hända i deras liv nu vet de inte själva. Men idéer finns det så klart.

– Vi kör vidare på grönsakskassen fram tills vi stänger. Den är vi nöjda över. Den har inte varit svår att sälja. Vi hade säkert kunnat satsa ett år till men det är en för stor risk att ta. Nu lägger vi ner, omgrupperar och tar oss tid att grubbla på vad vi vill göra och inte hoppa på något i farten. Så det känns vettigt att ta det här beslutet, avslutar Jonas.