De största namnen ur den svenska 1800-talslitteraturen känner de flesta till: August Strindberg, Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg. Men få vet att det egentligen var de kvinnliga författarna som var internationella celebriteter, och som fick agera draghjälp för att deras manliga kollegor skulle ha en chans att slå igenom utomlands.
Fem litteraturforskare vid Göteborgs universitet har under fem år undersökt fem svenska kvinnliga författare – Selma Lagerlöf, Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén, Anne Charlotte Leffler och Julia Nyberg – ur en ny synvinkel.
– Vi ville se ifall svensk litteraturhistoria om 1800-talet skulle se likadan ut om vi undersökte den ur ett externt internationellt perspektiv. Vi har undersökt ifall de svenska 1800-tals författare vi läser om i dag också var de som var mest kända internationellt under sin samtid, alltså vilka svenska författare som var mest översatta och utgivna på andra språk under 1800-talet, säger Yvonne Leffler, professor vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion på Göteborgs universitet, som har varit projektledare.
Internationella kändisar
I studien har de fem forskarna tittat på samtliga verk från de utvalda författarna: hur många språk böckerna översattes till, hur de recenserades och hur många upplagor de trycktes i. Gruppen har också undersökt hur författarna omskrevs i andra länder. Och kartläggningen visar att kvinnorna var mer framgångsrika i utlandet än vad som är allmänt känt.
– Generellt visar kartläggningen att kvinnliga romanförfattare snabbt blev mer framgångsrika internationellt än sina manliga kollegor, säger Yvonne Leffler.
Fredrika Bremer var en superkändis i USA. När hon besökte landet skrev pressen om allting hon gjorde. Och i Ungern blev Emilie Flygare-Carléns ögonoperation en nyhet.
De kvinnliga författarna fick också agera draghjälp för sina manliga kollegor. När August Strindberg skulle översättas till tjeckiska användes Flygare-Carlén som reklam. Och på samma sätt hjälpte Bremer till att få Viktor Rydbergs böcker till USA.
Enligt forskargruppen på Göteborgs universitet tog de utländska recensenterna kvinnornas författarskap på största allvar och skrev om dem på samma sätt som hyllade manliga författare från samma tid.
Enligt Yvonne Leffler stämmer alltså inte den gemensamma historieskrivningen överens med vad deras kartläggning visar.
– De manliga författare som i hög grad är kända i dag och får representera svensk 1800-talslitteratur var inte lika kända och uppskattade under sin samtid som vissa av deras kvinnliga kollegor. Till exempel var Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg inte alls speciellt kända utanför Sverige medan Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer tillhörde tidens mest lästa europeiska romanförfattare, säger Yvonne Leffler.
Snävt kvinnoideal
Tidningen Historiskan har kommit ut med fyra nummer om året sedan 2015. Redaktionen beskriver tidningen som ”en modern och genusmedveten historietidning som sätter kvinnorna i fokus”. Och deras förhoppning är att kunna bidra till att kvinnorna blir mer synliga i historieskrivningen.
– Det finns så många anledningar till varför det är viktigt, säger Eva Bonde, chefredaktör på Historiskan. Dels för att det är viktigt att göra upp med den skeva bild av historien som vi faktiskt har och istället beskriva förfluten tid lite mer så som den faktiskt tedde sig. Dels för att historisk representation är viktig för det egna identitetsskapandet. Vi påverkas redan i en ung ålder av historia och de historiska gestalter som skildras – eller i kvinnors fall inte skildras. Tittar vi på skolelevers historieintresse så är det tydligt att bristen på kvinnor, bristen på representation, påverkar tjejers historieintresse negativt. De känner sig helt enkelt inte delaktiga. Den påverkar också deras självkänsla och framtidstro. Flickor behöver läsa om kvinnor som visar vad som är möjligt och som kan användas som verktyg för att hantera personliga svårigheter såväl som patriarkala strukturer och fördomar.
Eva Bonde menar också att den felaktiga historieskrivningen skapar en falsk idealbild av kvinnor från den tiden.
– Den historiska marginaliseringen och passiviseringen av kvinnor bidrar också till ett snävt kvinnoideal. Eftersom kvinnor sällan lyfts fram som aktiva subjekt har vi istället en historisk idealbild av kvinnan som en företrädesvis foglig och god entitet, säger hon.
Sedan starten 2015 tycker Eva Bonde sig se en liten förändring av hur kvinnor lyfts i historien.
– De senaste åren har det kommit en ström av olika projekt, böcker, filmer, radioprogram och föreläsningar vars fokus är att lyfta fram kvinnor i historien. För inte att nämna att vi inom de senaste fem åren fått hela två kvinnohistoriska museum. Så nog tycker jag att kvinnor blivit mer synliga i historieskrivningen. Om det sen är något som kommer att lämna permanenta spår kan bara tiden visa, säger hon.
”Måste lyfta kvinnor”
Hur kommer det sig då att historieskrivningen har blivit så fel? Enligt Eva Bonde, chefredaktör på Historiskan, är svaret inte så svårt. Historien skrevs av män.
– Mycket av den historia som vi känner och refererar till i dag skrevs under 1800-talet då historia blev en akademisk vetenskap. Under större delen av 1800-talet var det bara män som kunde läsa och undervisa på universiteten. Alltså blev det männen som skrev historia. Och var så klart präglade av den tidens normer och ideal, säger hon.
Och enligt Yvonne Leffler, professor vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion på Göteborgs universitet handlar det också om att historien skrevs ner långt efter att den hade ägt rum.
– Dagens litteraturhistoria är skriven ur ett nationellt perspektiv, alltså de författare som har ansetts vara viktiga för svensk litteratur i Sverige är de som finns med. De som är med är de författare som senare litterära smakdomare ansett bra och betydelsefulla ur ett nationellt, svenskt, perspektiv. Dagens litteraturhistoria är också skriven ur ett efterhandsperspektiv, alltså utifrån den litteratur som fortfarande läses och anses bra eller representativ för sin tid. Den är inte skriven utifrån vad som verkligen lästes och uppskattades nationellt och internationellt under samtiden, säger hon.
För att göra de kvinnliga författarna mer synliga i vår gemensamma historieskrivning tycker Yvonne Leffler att vi måste prata mer om hur litteraturhistoria skapas.
– Vi behöver diskutera hur litteraturhistoria konstrueras samtidigt som vi bör ta hänsyn till vad som var uppskattat under samtiden. Och så bör vi titta på vilken typ av texter som var så uppskattade att de spreds utanför Sverige, säger Yvonne Leffler.
Och Eva Bonde lägger till:
– Vi måste fortsätta att arbeta med att lyfta fram kvinnor i olika sammanhang och bevara detta arbete för eftervärlden så det inte glöms bort. Och så måste en mer jämställd historieskrivning finna väg in i skolornas läroböcker.
