I fredags hade Jane Magnussons nya dokumentärfilm ”Hasse & Tage – En kärlekshistoria” premiär. Valdemar Möller har sett en film fylld av kärlek och beundran om en duo som kunde vara både radikala och snälla på samma gång.
Det är verkligen en kärlekshistoria som Jane Magnusson – som tidigare gjort filmer om andra kända svenskar som Ebbe Carlsson, Gösta Ekman och Ingmar Bergman – snickrat ihop den här gången. Hans Alfredsons och Tage Danielssons trettio år långa vänskap lyfts fram på ett så ömsint sätt att det är väldigt svårt att inte bli berörd. Genom ett antal väl utvalda filmklipp får vi till exempel se hur Tage tittar beundrande och kärleksfullt på Hasse under deras framträdanden. Genom intervjuer med personer som arbetat med dem förstår vi också hur nära varandra de verkligen stod. Den här inkännande skildringen av deras vänskap är kanske den allra största behållningen med filmen.
Magnusson har i intervjuer sagt att hon har velat göra en film om den tid då alla, från vänster till höger, kunde skratta åt samma sak. Hasse & Tages lite oskuldsfulla och naivistiska humor gick verkligen hem i de flesta läger, det visar intervjuer med såväl den moderate politikern Anders Björck som socialdemokraten Ingvar Carlsson. En intressant aspekt av det här är att deras politiska hållning egentligen var väldigt radikal, om man skulle försöka kategorisera dem i något fack så ligger kanske gröna anarkosyndikalister nära till hands. I filmen får vi till exempel se hur Hasse en gång skrev ett brev till Olof Palme där han föreslog någon form av storskaligt anarkistiskt experiment och även Tage kunde på sitt finurliga och lågmälda sätt vara väldigt radikal i sina texter. Trots detta blev de alltså uppskattade i många läger vilket jag tror kan ha att göra med att budskapen ofta lindades in på ett väldigt humoristiskt och tilltalande sätt och att de inte drog sig för att skämta om någon politisk falang.
Men de kunde också uppfattas som obekväma och, faktiskt också, som potentiellt hotfulla. Efter den så kallade IB-affären visade det sig att Tage Danielsson fanns med på den långa lista på personer som IB spanade på. Och mot slutet av 70-talet kom de att hamna på rejäl kollision med Socialdemokraterna, framförallt i kärnkraftsfrågan.
Jane Magnusson har hittat en fin balans i filmen, det handlar både om det komiska och det politiska men också om det tragiska i deras liv (både Hasse och Tage gick igenom varsin väldigt svår förlust – Tage när hans bror blev överkörd som barn och Hasse när hans fyraårige son dog efter att ha lekt med en elkontakt). Möjligen hade hon kunnat ägna lite mer tid också åt det allvarliga och mörka i flera av deras verk, Hasse Alfredson regisserade ju till exempel filmen Den enfaldige mördaren som är långt ifrån en komedi. Ibland kan jag också känna att filmen blir lite väl vördnadsfull, alla som Magnusson intervjuar – från Stellan Skarsgård till Grynet Molvig – är så fulla av beundran att det inte får plats minsta tillstymmelse till kritik. Men så har väl också ambitionen med filmen varit att göra en hyllning och få yngre generationer att förstå den enorma betydelse som Hasse & Tage har haft, och det tycker jag att hon har lyckats väl med.
Humor åldras snabbt och en del av deras sketcher känns ärligt talat inte jätteroliga med dagens ögon. Men förvånansvärt mycket håller fortfarande och den varma medmänsklighet och humanism som präglade så gott som allt de gjorde känns i dagens hatiska och polariserade debattklimat kanske viktigare än någonsin.
