Risken för bröstcancer vid hormonbehandling av klimakteriebesvär är större än vad man tidigare trott. Detta eftersom riskökningen ofta finns kvar i flera år efter det att behandlingen upphört, visar forskning.
Värmevallningar, svettningar, sömnproblem och humörsvängningar. För vissa kvinnor innebär klimakteriet ett svårt lidande.
För att motverka besvären äter hundratusentals kvinnor världen över hormonet östrogen, ofta i kombination med gestagen (syntetiskt gulkroppshormon). Besvären lindras ofta, men en sedan tidigare känd nackdel är att risken för bröstcancer och, i viss mån även äggstockscancer, ökar.
Frågan är dock hur stor denna riskökning är och om det, trots detta, är värt att medicinera.
För att ta reda på mer har forskare vid bland annat University of Oxford genomfört en så kallad metaanalys där man analyserat 58 epidemiologiska studier där fler än 100 000 kvinnor ingår.
Resultaten visar bland annat att behandlingen innebär att cancerrisken totalt sett nästan är fördubblad mot vad man tidigare trott. Bland medelviktiga kvinnor i 50-årsåldern och som äter hormoner i fem år drabbas en av 50 kvinnor av bröstcancer som en följd av behandlingen. Om gestagen-hormonet äts mer sällan eller inte alls drabbas en av 70 alternativt en av 200 av cancer i stället.
Tydligt samband
Forskningen, som publiceras i tidskriften The Lancet, visar också att riskökningen finns kvar, i vissa fall upp till tio år, efter det att kvinnan slutat med medicineringen. Ju längre medicineringen pågått, desto längre finns riskökningen kvar.
– Våra nya fynd tyder på att vissa förhöjda risker finns kvar, även efter att man upphört med behandlingen. Om man inkluderar denna riskökning så är den sammanlagda risken med östrogenbehandling ungefär dubbelt så stor jämfört med tidigare uppskattningar, säger en av forskarna bakom studien, professor Valerie Beral vid University of Oxford, till The Lancet.
Sir Richard Peto, professor i medicinsk statistik och epidemiologi vid University of Oxford, säger att man nu säkert kan säga att denna hormonbehandling orsakar bröstcancer och att risken ökar ju längre behandlingen pågår, samtidigt som ”bara” ett års behandling sannolikt innebär en mycket liten riskhöjning.
– Det finns ett tydligt orsak/verkan-samband, inte bara ett samband, eftersom det är behandlingen som ökar risken för bröstcancer. Det stora problemet är hur man beskriver denna riskökning, säger Sir Richard Peto till The Guardian, utan att vilja förminska, men inte heller överdriva, riskerna med hormonbehandling vid klimakteriebesvär.
Flera fördelar
Tord Naessen, senior professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet, är dock inte lika övertygad om nyhetsvärdet av den aktuella studien och riskerna med hormonbehandling vid klimakteriebesvär.
– Om en kvinna har svåra klimakteriebesvär och påbörjar behandlingen inom tio år efter sista mensen, så anser jag att fördelarna vida överväger eventuella nackdelar. Den ökade upptäckten av bröstcancer som man ser i den här studien är endast aningen högre än den man ser vid övervikt, säger han till TT.
Dessutom bygger den nu aktuella studien huvudsakligen på observationsstudier som inte är lika vetenskapligt tillförlitliga jämfört med studier där deltagarna lottats till olika behandlingar, så kallade randomiserade studier, säger han.
– I randomiserade studier ser man ingen säkerställd ökad dödlighet i bröstcancer. Man ser även en rad fördelar med hormonbehandling. Exempelvis en minskad risk för åderförkalkning av hjärtats kranskärl, halverad risk för hjärtinfarkt och frakturer, samt minskad risk för tjocktarmscancer och diabetes. Om man jämför med kvinnor som inte medicinerar alls så är den totala dödligheten, oavsett orsak, för kvinnor som äter hormoner 40 procent lägre, säger Tord Naessen.
Fakta: Symtom och behandling
Genomsnittet för när mensen uppför ligger hos kvinnor i västvärlden på 51,5 års ålder – men det finns en stor variation. Var tjugonde kvinna slutar menstruera före 45 år och var hundrade innan 40 års ålder.
70–75 procent av alla kvinnor upplever någon form av symptom under klimakteriet och var tredje har rejäla problem. För ungefär hälften av kvinnorna har symptomen upphört cirka fem år efter menopaus, men hälften kan ha symptomen längre än så.
Det första som händer när östrogennivåerna sjunker är att mensen börjar bli oregelbunden, något som inträffar i genomsnitt 3,5 till 4 år före menopaus. När östrogennivån blir ännu lägre och det är väldigt glest mellan blödningarna drabbas många också av vallningar, även om vallningarna och svettningarna är som vanligast när mensen upphört helt och hållet.
Värmevallningarna är tydligt hormonkopplade då östrogenet behövs för att termostaten i hjärnan ska vara stabil. När östrogennivåerna minskar avtar också produktionen av ämnen i hjärnan som håller temperaturen i schack.
När östrogennivåerna är riktigt låga påverkas också slemhinnorna i slidan, urinröret och urinblåsan. Förutom en allmän torrhet i slidan med sveda och ömhet vid samlag kan kvinnor därför också få sveda när de kissar och ett sämre försvar mot urinvägsinfektion.
Det mest effektiva sättet att behandla besvär under övergångsåldern är att åter öka mängden östrogen i kroppen. Alternativa metoder som också visat sig fungera mot klimakteriebesvär är träning, akupunktur och en speciell form av kognitiv beteendeterapi.
Källa: Mats Hammar, professor i obstetrik och gynekologi vid Linköpings universitet.
