959 dödsfall kopplas till narkotika i Sverige 2017. Det är över 1 procent av alla som dog i Sverige totalt, alltså inklusive de som dog av åldersrelaterade orsaker. Siffran kan jämföras med de 253 som dog i trafiken samma år.
Uppgiften som kom från Folkhälsomyndigheten i juli gör Sverige till det land inom EU som har näst högst andel narkotikarelaterade dödsfall. Enligt statistik från EU:s narkotikabyrå (EMCDDA) är Estland det enda landet med högre dödlighet. I Estland var siffran 130 döda per miljon invånare och i Sverige 92 döda per miljon invånare. I EU i stort är siffran 40 döda per miljon invånare. I Sverige är alltså andelen som dör mer än dubbelt så hög som i EU i stort. Om vi kom ner till EU-snittet så skulle 542 liv räddas per år, mer än dubbelt så många som dör i trafiken varje år.
Trots det passerade nyheten ganska obemärkt förbi. Kanske för att det var semestertider. Kanske för att detta inte är någon nyhet i bemärkelsen nytt. Siffran för 2017 var visserligen färsk, men Sverige har år efter år legat näst högst i denna lista och antalet har fortsatt att öka. Bara på de senaste 10 åren har antalet döda dubblats.
Förra veckan dök dock plötsligt en diskussion om drogerna upp när först Stefan Löfven och sedan Mikael Damberg och Lena Hallengren i sann populistisk anda proklamerade hårdare tag och att ”det hör inte hemma här”. Mer av den politik som misslyckats i årtionden alltså, den politik som genom stigmatisering och skapande av rädsla drivit upp dödstalen till dagens nästan ofattbara höga nivåer. Som i så många andra frågor drömmer sig Socialdemokraterna här tillbaka till 70-talet då kampen mot droger och nolltolerans blev en del av folkhemsbygget. Och i en tid då allt fler återigen ropar på hårdare straff så kan det säkert gå hem hos många.
Men tiden står inte stilla och vi lever i en värld där allt fler har insett att en politik som bygger på repressalier, stigmatisering och rädsla orsakar mer död och lidande än drogerna själva. I land efter land har en övergång från förbud till skademinskning visat sig framgångsrik och det har lett till att förenklade utspel som sossarnas inte får stå oemotsagda ens i Sverige.
I konservativa Kvartal konstaterade i förrgår Cecilia Magnusson, professor i epidemiologi vid Institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet, efter att evidensgranskat narkotikapolitiken och vanliga påståenden i debatten, att ”Sakta kryper cannabisfrågan närmare storpolitiken i Sverige. Vi ligger efter: Portugal avkriminaliserade innehav och bruk av alla droger som första land i världen redan 2001. Samtidigt byggdes beroendevården ut. Resultatet blev sjunkande dödstal i överdoser, färre hivinfektioner och fängelsekunder. Kanada, Uruguay och flera stater i USA har nyligen gått än längre, och legaliserat även distribution och produktion. Många kritiserar den konsekvent restriktiva och repressiva svenska hållningen i narkotikafrågan, som framstår som allt mer extrem i ett internationellt perspektiv. Till och med Norge sneglar på det portugisiska succéexemplet med avkriminalisering. Kritiken är lätt att förstå i ljuset av att narkotikadödligheten i Sverige ökar, och är näst högst i Europa efter Estland.” Hon fortsätter sedan: ”Ett rimligt steg kan vara att – på prov – avkriminalisera bruk och innehav, särskilt av cannabis.”
I går kväll klockan 19 kom den förre EU-parlamentarikern och legaliseringsförespråkaren Christian Engström till P3 och pratade om legalisering och drogpolitik.
När till och med konservativa Kvartal ger plats för djupgående kritik av Sveriges drogpolitik och P3 ger plats för dem som vill legalisera i två timmar är det bara en tidsfråga innan Sveriges dödliga drogpolitik läggs på hyllan. Kanske var Socialdemokraternas utspel en av de sista dödsryckningarna för en dödlig politik.
Regeringen ska pröva Preems planerade utbyggnad i Lysekil.
Polisens villkorstrappa på svenska fotbollsläktare.
