Sharenting – en hopslagning av de engelska orden för sharing (delning) och parenting (föräldraskap) är på tapeten (igen). Med all rätt. Som med allt annat i den ständigt föränderliga teknikvärld vi lever i måste vi hela tiden utvärdera och omvärdera våra online-beteenden, och när det rapporteras att en genomsnittlig brittisk 5-åring finns på cirka 1500 bilder online är det givetvis något vi kan behöva stanna upp och reflektera över.
Elza Dunkels uttrycker det väl; problemet är inte så mycket delning av bilder, för även om hela världen potentiellt har tillgång till dem (om man inte låser sina konton då, hett tips) så är inte hela världen intresserade. Problemet är gränslösa föräldrar, och sådana har alltid funnits, det är knappast ett nytt fenomen som kom ihop med sociala medier. Det finns alltså ingen anledning till någon slags moralpanik över människor som delar bilder på sina barn, eller för den delen att fnysa åt människor som väljer att dölja sina barns ansikten eller inte skriver mycket (eller något) om dem. Vi har alla våra egna sätt att förhålla oss till internet på, och vi vet sällan hur det ser ut på andra sidan bilden. Som vanligt är kommunikation vägen fram; är du orolig, fråga. Vill du dela en bild, be om samtycke (oavsett om det gäller ett barn eller en vuxen).
Om ett barn är för litet för att ge samtycke, gå igenom gamla foton tillsammans när hen är stort nog att förstå, radera det som inte känns bra. Posta bilder med kärlek och respekt. Det finns nackdelar och fördelar med all utveckling. Tänk bara på hur få diabildsvisningar från folks tråkiga småbarnssemestrar ni blivit tvingade att se på på den senaste tiden. Klar fördel.
Time-hop-funktionen som ger en regelbunden chans till revision.
Time-hip-funktionen som påminner en om hur ung man var en gång.
