Sveriges stöd för ett medlemskap i Nato ökar. Hur går det ihop med att vara alliansfri? Inte alls, menar forskare från GU och Chalmers.
Det finns en utbredd bild av att vårt land fortfarande är neutralt. Men hur väl stämmer den överens med verkligheten? Efter det kalla krigets slut i början av 1990-talet skippade vi, rent formellt, vår neutralitetspolitik och kallade oss bara alliansfria. I vår utrikesdeklaration står numera att Sverige ska ge stöd vid krig och kris till länder inom EU och Norden. Men de flesta av dem är Natomedlemmar. Samtidigt intensifieras vårt samarbete med nämnda militärpakt.
I en artikel i det senaste numret av tidskriften Defence Studies pekar forskarna Joakim Berndtsson (Göteborgs universitet), Karl Ydén (Chalmers tekniska högskola) och Magnus Petersson (Forsvarets høgskole) på en omöjlig kombination: det går inte att både vara med i Nato och samtidigt kalla sig för militärt alliansfri. Men enligt till exempel SOM-institutets undersökningar, tror en hel del tillfrågade svenskar att det är möjligt. En teori om varför det kan vara så är att regeringen fortfarande talar om vikten av svensk militär alliansfrihet samtidigt som samverkan med Nato ökar. Gamla föreställningar och ideal är också en del av förklaringen, enligt forskarna.
Det är dags för en ny självbild, enligt Berndtsson, Ydén och Petersson. Istället för att hålla fast vid den gamla uppfattningen om Sverige som en neutralt oberoende och ”god kraft”, föreslår de istället en ny beskrivning: en ”god kraft som samarbetar nära med en militär allians”.
