Vem kan representera vem?

I en växande ekonomigrupp för kvinnor på Facebook diskuteras gröna investeringar. En bekant, som är miljöpartist och arbetar med miljöskydd på Länsstyrelsen, bjöd in mig till gruppen efter en föreläsning om omställning på ABF.

En ung kvinna postar ett inlägg som handlar om att bli ekonomiskt fri före trettio. Någon annan kommenterar och skriver att hon ska skaffa sig ett ”fuck-off-kapital” genom att investera i sällsynta metallarter som behövs för framtida solceller och elbilsbatterier. Hon kallar det för en hållbar investering. Snart har inlägget hundratals kommentarer och alla verkar rörande överens om att just deras privata affärer gör jorden till en grönare och godare plats.

I samma veva läser jag i en av Sveriges större dagstidningar att kvinnor investerar mer etiskt än män, samt att kvinnligt ledarskap är mer inkluderande och hänsynstagande. En forskare som intervjuas påstår att världen blir bättre med fler kvinnor i styrelser och på andra ledande positioner.  Jag tänker på Margaret Thatcher och Madeleine Albright.

Vem kan representera vem?  Idén om att representation, per automatik, leder till jämlikhet är en av demokratins grundläggande föreställningar. Den är svår att argumentera emot, utan makt- och systemkritisk analys.

När jag följer upp tråden finner jag en smått kritisk röst som undrar om någon slags gruvdrift kan kallas för grön investering. En av gruppens administratörer svarar kvickt genom att dela en PR-text av ett bolag som prospekterat vanadin i Hälsingland, och som skriver att brytning av sällsynta metaller är ”en nödvändig del av samhällets omställning.”  Gruppadministratören upplyser att hon själv investerat i bolaget.

I följande kommentarer framgår att många av de ekonomiskt intresserade kvinnorna (ett kriterium för att bli medlem i gruppen) läser texten som om den vore objektiv samhällsinformation. Inga fler ifrågasätter brytning av sällsynta metaller och den kritiska rösten tystnar snabbt, kanske med lite hjälp av moderering från gruppens administratörer som jag nu förstår är kända näringslivsprofiler, så kallade entreprenörer och influencers.

När jag kollar upp det refererade gruvbolaget, som riktar in sig på gruvdrift norr om Dalälven, ser jag att det strategiskt använder sig av begrepp som associeras till systemkritiska sammanhang. Det är precis som om de kopierat retoriken från det nya Partiet Vändpunkt.

Jag tar upp det här med min bekant, miljöpartisten som arbetar på Länsstyrelsen, och finner att hon själv är positiv till att investera i bolaget. Hon frågar om jag hellre föredrar gruvor i Kongo, med barnarbetare, än i vårt eget land. Som om gruvdrift vore oundvikligt. När jag vidare sänder henne ett par artiklar om lokalbefolkningar och samer som protesterar mot gruvdrift i norra Sverige svarar hon att hon inte vill påverkas av opinioner då hennes tjänst kräver ”objektivt sinne.” Till vardags bedömer hon gruvbolagens miljökonsekvensbeskrivningar.

Vår konversation får mig att fundera kring ordens betydelser, makt och plats. Vad läggs i begrepp som omställning, objektivitet och ”vårt eget land”? Vad betyder plats, i en urbaniserad värld där allt som konsumeras tas från andra ställen?

Digitaliseringen erbjuder nya läsningar av Noam Chomskys propagandateori. Sociala medier verkar vara ett bra verktyg för att skapa samtycke, både i auktoritära staters regi och orkestrerat av kvinnliga nyliberaler i Stockholm.