”Det är jag mot distansen”

Att springa ett vasalopp många gånger om, under flera dagar i sträck. För de allra flesta låter det som en orimlighet. Ändå växer intresset för ultralöpning, det vill säga att springa längre än ett maraton på 4,2 mil.

Utmaningen lockar allt fler motionärer. Med rätta kanske, för vi människor är faktiskt som gjorda för att tillryggalägga långa sträckor.

– Vi är det mest uthålliga djuret. Bara hästen kan matcha oss när det gäller att springa långt, men inte ens den räcker till när sträckorna blir riktigt långa, säger Kristina Paltén.

Hon hör till de allra mest erfarna ultralöparna i Sverige och har både svenskt och nordiskt rekord. För henne började allt med att en kompis drog med henne på loppet Tjejmilen i Stockholm.

– Då var jag i stort sett helt otränad. Jag var 31 år och hade inte tränat regelbundet sedan jag slutade spela fotboll när jag var 17.

Blodad tand

Hon sitter i sitt radhuskök i Gustavsberg öster om Stockholm. I hallen står en stor väska färdigpackad. Om ett par dagar ska hon resa till Ungern för ännu ett sexdagarslopp.

– Det är tredje gången jag är med. Man springer på en slinga som är 926 meter på ett campingområde där alla löparna bor.

Under de sex dagarna nöter de runt slingan, varv efter varv, med avbrott för toalettbesök, mat och sömn. Förra året slog Kristina rekord när hon tillryggalade 721 kilometer under de sex dygnen.

Men hur gick hon från Tjejmilen till ultralöpare?

– Jag vet inte! Men redan efter det där första loppet tänkte jag ”Det här gick ju bra. Undrar om jag kan springa ett halvmaraton?”, skrattar hon.

Helgen efter Tjejmilen stack hon ut i skogen och sprang 1,5 mil och året därpå klarade hon ett halvmaraton.

– Och på den vägen är det!

På gränsen

De flesta ultralöpare börjar när de är mellan 30 och 50 år. Kristina Paltén har lite svårt att formulera exakt vad det är som gör att hon som 48-årig kvinna utsätter sig för att springa i sex dygn på raken. Hon tänker länge.

Att komma ut i skogen är en faktor, berättar hon. Känslan som uppstår när kroppen rör sig längs stigarna och en slags ursprunglig kontakt med naturen infinner sig. En annan är den omtumlande upplevelsen att befinna sig alldeles på gränsen för vad man klarar av.

– Det är svårt att sätta ord på. Man blir extremt naken som människa när man testar vad som är möjligt.

Hon beskriver också de speciella band som uppstår med de andra deltagarna. Hon har fått vänner över hela världen.

– Vi tänker knappt på att vi tävlar. I stället springer vi sida vid sida och hjälper varandra, peppar och pratar. Man kommer oerhört nära vid sådana extrema omständigheter.

Debuterar sent

Att Kristina Paltén har lyckats förbli skadefri trots att hon gick från i stort sett otränad till att springa långt på relativt kort tid, tror hon beror på att hon inte slarvar med återhämtningen. Kristina citerar stressforskaren Clas Malmström som säger att ”du kan belasta kroppen hur mycket som helst bara den får återhämtning”. Det gäller också att kunna tyda kroppens signaler – och ignorera dem vid rätt tillfälle.

En av de viktigaste nycklarna är att kunna skilja ”riktigt ont” ifrån ”okej ont”.

– För det är smärtsamt att springa långt, säger hon.

Du måste kunna avgöra om smärtan beror på att musklerna är slitna eller om knät är på väg att gå sönder.

– Om det onda flyttar på sig är det förmodligen ingen fara.

Kroppsliga fenomen

Det händer fascinerande saker i kroppen vid ultrasport. Kristina berättar att forskning visar att flera kroppsfunktioner förändras vid långvarig aktivitet.

– När du springer går pulsen upp ju längre du håller på. Men efter sex–sju timmars aktivitet börjar den gå ned igen. Efter ungefär 18–20 timmar är du tillbaka på ursprungspulsen och så ligger du där trots att du fortsätter att röra dig.

Samma sak gäller energiåtgången. För att springa en kilometer i en viss hastighet behöver du en viss energi. Men efter sex–sju timmar blir kroppen smartare och hushåller med krafterna. Då behöver du mindre energi för att springa samma sträcka.

Adrenalinnivån fortsätter däremot att gå upp hela tiden, vilket egentligen borde ge hjärtproblem. Men receptorerna i hjärtat för adrenalin blir mindre känsliga efter sex–sju timmar.

– Det är fantastiskt att kroppen reglerar dessa saker av sig själv. Människan har också en överlägsen avkylningsförmåga eftersom vi kan svettas över hela kroppen, säger Kristina.

Hon tycker att allt sammantaget tyder på att vi är skapade för att springa långt. Men kan vem som helst göra det?

– Jag har ju bara mig själv och min kropp att jämföra med. Men jag är rätt övertygad om det.