Jag var åtta år när min bästa vän kördes ihjäl av en smitare. Lukas dog i min famn, och jag försöker ännu förstå varför föraren smet. Jag kan tänka mig att det berodde på chock, eller lättnad över att inte ha kört över oss båda. Att Lukas var katt tror jag också spelade in.
Alla som haft nära relationer med andra djur vet att vi kan socialisera över artgränserna. Våra neurologiska system har fler likheter än skillnader och det mesta som vi vet om vår egen hjärna vet vi genom studier på apor och möss.
Vår likgiltighet inför djurs lidande, och det systematiska förtryck av andra arter som kallas för speciesismen, legitimeras med tomma teser om ickemänniskors bristande medvetande, ett begrepp som inte ens låter sig definieras vetenskapligt. Desto mer jämlikt betraktar vi våra egna skapelser, maskinerna, och erkänner hellre fri och rättigheter till robotar än till andra kolbaserade varelser. Mänskligheten är mer alienerad än någonsin, från allt annat liv. ( Ja jag vet, inte alla människor …).
När den humanoida roboten Sophia fick medborgarskap i Saudiarabien år 2017 sågs det som ett progressivt steg, för en stat där kvinnor behandlas som boskap. Just det senare skapade också lite debatt i sammanhanget, men aldrig att kritiken lyftes mot alla staters krig mot allt liv. Som om inga samband finns.
Kanske har den moderna människan, i all sin illusoriska maktfullkomlighet, lättare till empati med maskiner än till andra varelser. Om det är ömsesidigt är en annan fråga, men Sophia med flera robotvänner har i alla fall redan vädrat visioner om ett Human zoo.
Vetenskapsmän debatterar numera maskinernas potentiella medvetanden flitigt, och skeptiker etiketteras kolchauvinister av stjärnfysiker som Max Tegmark. Hjärnforskaren Lisa Feldman Barrett, i podcasten Artificial intelligence med Lex Fridman, varnar dock för att vi ställer fel frågor om det grundläggande. Hon menar att vi måste prata om emotioner, som skapas i biologiska kroppar, för att det överhuvudtaget ska bli meningsfullt att diskutera förmågor till inre liv som motsvarar våra/djurens.
Biologiska inspel gör Feldman Barrett till sammanhangets minoritet, men kanske har hon en viktig poäng som många missar och som handlar om att vi, som kan anknyta till nästan vad som helst (bilar, dockor, maskiner), är väldigt sårbara. Om de/det vi anknyter till, säg robotar i framtiden, äger förmåga att utveckla sociala relationer, eller inte, är en relevant fråga för hur vi själva blir till eftersom emotioner i all sin biologi konstrueras socialt.
När jag sist besökte min hembygd sprang jag in i en gammal skolkamrat som berättade att kommunen köpt robotkatter till äldreomsorgen. Vi växlade några ord om teknologisk utveckling, som verkar sammanfalla med bygdens avveckling trots löften om det motsatta. Skolkamraten mindes min vän Lukas, och det kändes hedrande.
Jag drömmer fortfarande om honom ibland, men allt oftare hemsöks jag av kommunens robotkatter. Jag undrar om jag vore samma människa i dag om Lukas varit en robot; hade jag lärt mig känna för andra djur, överhuvudtaget?
Jag kan föreställa mig en framtid där alla kan ersättas av robotar som någon annan, eller något annat, programmerat efter egna intressen och begär. Jag kan också föreställa mig ett mänskligt zoo. Däremot får jag allt svårare att se hur vi ska kunna argumentera för vår egen frihet, på randen till vår självförvållade förintelse, med humanoider snart obegripligt smartare än oss. Vad ska vi åberopa till försvar? Vårt medvetande eller våra emotionella förmågor?
Waoranifolkets historiska seger mot oljeindustrin i Ecuador.
Ecuadors behandling av internetaktivisten Ola Bini.
