Clandestino fortsätter utmana

År 2003 jobbade Aleksander Motturi med kulturtidsskriften Glänta som då skulle göra ett temanummer om återvändande. Han hade sett en dokumentär på SVT om Peter Ekwiri, en person som kommit som flykting till Sverige från Sudan och Uganda, men som på grund av ett felaktigt språktest blivit dumpad i Ghana av svenska myndigheter.

– Genom att lyssna på hans dialekt ansåg de att de skulle kunna höra varifrån han kom, men istället skickade de honom till fel land i Afrika. Det var inte bara han som drabbades av det här utan det var ganska många i slutet av 1990-talet, berättar Aleksander Motturi när vi ses på en takterrass ovanför kulturhuset Oceanen där Clandestino Institut har sitt kontor.

Intervju lade grunden

I Ghana hamnade Peter Ekwiri i ett fängelse som tidigare varit ett slavfort. Motturi bestämde sig för att åka ner till Ghana och göra en intervju med Ekwiri som tre år efter utvisningen fortfarande satt kvar i fängelset utan att ha fått någon rättegång.* Intervjun blev grunden till en essä som publicerades i Glänta, men Motturi kände att han ville göra något mer än bara en text.

– Därför startade vi Clandestino festival för att dra uppmärksamhet till hans fall. Clandestino betyder papperslös på spanska, men det betyder också hemlig – något som sker i lönndom. Den här utvisningspolitiken sker ju ofta i lönndom, utanför radarn, precis som att de artister vi ville lyfta fram genom festivalen också ofta ligger lite utanför den vanliga radarn. Så vi använder det här ordet i väldigt många olika betydelser.

Överskridande artister

I Clandestinos statement på hemsidan står det att ”festivalens fokus ligger på musik, konst och litteratur från kosmopolitiska kulturmiljöer som uppstått ur vågor av migration sedan förra seklet”. I många fall betyder det artister som överskrider såväl genrer som geografiska gränser. Bland artisterna på årets festival märks till exempel popartisten Ariel Ariel och Les Soeurs Hié som båda kommer från Bordeaux men med rötter i Martinique respektive Burkina Faso, den ugandiska DJ:n och aktivisten Kampire och den sjuhövdade partymaskinen BCUC från Sydafrika.

Men här finns också några svenska artister som Alice Boman och Ozzy.

Förutom Aleksander Motturi är Sarah Assbring, mer känd som El Perro del Mar, och Mariam Wallentin, som brukar uppträda som Mariam The Believer samt medverkar i duon Wildbirds & Peacedrums, curatorer för årets festival. Mariam The Believer, El Perro del Mar och José Gonzales kommer också att spela på festivalen tillsammans med musikskolan El Sistema.

– Det är lätt hänt när man har hållit på så länge som jag gjort att man kör fast i gamla spår och sin egna tolkning av festivalen. Därför tycker jag det är väldigt roligt att samarbeta med artister som också har en relation till Clandestino och se vad deras bild av festivalen är, säger Motturi.

Ignorans

Många av de artister som spelar på Clandestino brukar av musikbranschen ofta slarvigt kategoriseras som ”världsmusik”, ett begrepp som Motturi dock är väldigt kritisk till.

– Det ger sken av att vara en genre men i själva verket är det bara ett uttryck av ignorans från musikindustrin, man tar till det som ett sätt att namnge och identifiera artister som kommer från musikaliska uttryck som de inte känner till.

En annan sak Aleksander Motturi är kritisk mot är seperatism.

– Ett tag när vi höll på att boka årets artister såg jag att det bara var svarta artister och tänkte: ’Oj, vi håller på att bli en seperatistisk festival’. Jag tror inte på idén om att bara ha icke-vita artister till exempel. Det blir nästan som att acceptera rasisternas spelplan om man gör den typen av arrangemang. Sverige ser ut som det gör. Samtidigt skapades Clandestino för att vi ser att artister från många delar av världen exkluderas, men jag går inte den enkla vägen och säger att vi bara ska ha artister från vissa delar av världen.

Han menar att festivalen också handlar om att tillgängliggöra det som av många uppfattas som annorlunda och hotfullt.

– När rasismen normaliseras försöker vi normalisera mångkultur. Många är rädda för fascisterna, men sen är de tyvärr också lite rädda för att gå på någonting utanför deras egna bekvämlighetszon.

Hittills har de som festival inte påverkats speciellt mycket av de allt starkare högerextrema vindarna som sveper genom Europa, men Motturi oroar sig för den förskjutning av extrema åsikter som hela tiden sker och för vad som kan komma att hända efter EU-valet.

– Om högerextrema partier kommer till makten så är det vi i det fria kulturlivet som kommer att ryka först. Det är den utvecklingen vi ser i Ungern, men det skulle kunna hända här också om Sverigedemokraterna får mer inflytande över makten.

Clandestino kan uppfattas som en väldigt politisk festival, men Motturi menar att all kultur i grunden är politisk.

– Att bara välja artister från Europa och USA är en politisk handling, men vi är också politiska när vi öppnar upp för andra delar av världen, säger han.

– Men man behöver inte säga ’krossa fascismen’ för att vara med på festivalen, vi håller inte på med slagord. Men vi vill heller inte säga att ’vi ska tillgängliggöra kulturen för allmänheten’, det låter ju bara trist. Ibland vill man bara ha fest, men fest kan ju också vara politiskt. Fester har alltid varit politiska.

*Peter Ekwiri släpptes från fängelset 2003 och reste tillbaka till Sverige 2009. 2018 beviljades han, efter många års kamp, asyl i Sverige.