För tjugofem år sedan gjorde Janne Josefsson ett program om Bergsjön, han gick runt i den redan då fattiga och svartmålade förorten och pratade med folk, både de som bodde i de slitna hyreslägenheterna och de som bodde i ett av de lite mer välbärgade radhusområdena. En av radhusborna beskrev det som apartheid, i hans område bodde nästan bara personer födda i Sverige, på andra sidan tunneln i hyreshusområdet var det tvärtom, där bodde i stort sett bara personer med invandrarbakgrund och aldrig möttes de två världarna.
Nu har Josefsson gjort en uppföljare där poängen tycks vara att se om det har blivit bättre på de här tjugofem åren. Spoiler: det har det inte. Det här lär inte förvåna någon, allra minst Josefsson själv. Det har knappast gått att öppna en tidning det senaste decenniet utan att läsa om ”utsatta områden”, ”no go-zoner” och gänguppgörelser. Josefsson gör ungefär samma grej nu som han gjorde då, han går runt och snackar med folk, dock inte så många av de boende utan framför allt några poliser och en före detta ordningsvakt som blivit misshandlad. Bilden som framkommer är den vanliga: våld, droger, kriminella gäng och ungdomar på glid.
Det är för all del inte en helt felaktig bild, det finns absolut stora problem i Bergsjön liksom i andra förortsområden. Men den blir meningslös om den inte placeras i någon kontext eller följs av en analys. Bergsjön är framför allt Göteborgs fattigaste område. På Atmosfärgatan, en av de gator Josefsson besöker, var årsinkomsten i genomsnitt 122 566 kronor år 1994. Tjugo år senare hade den sjunkit till 80 489 kronor. Under samma period hade den genomsnittliga inkomsten i Långedrag gått upp från 300 725 till 700 192 kronor.
Istället för att satsa på förortsområdena har Göteborgs politiker framför allt ägnat sig åt nedskärningar. Bergsjöns bibliotek har numera stängt på helgerna (när biblioteken behövs som mest), stadslantgården Galaxen kan tvingas lägga ner inom kort på grund av sänkt föreningsbidrag, en vän som jobbat som lärare vittnar om hur eleverna i förorterna ofta får dela på trasiga böcker och pennstumpar medan elever i rikare områden får gratis laptops. För några år sedan började ett kulturhus i Bergsjön planeras, men det har ännu inte börjat byggas.
”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss. Nej, ursäkta jag överdrev lite grann vi kan ju knarka, supa och slåss” sjöng Ebba Grön för fyrtio år sedan. Det är tyvärr ingenting som har förändrats speciellt mycket sedan dess. Eller?
Jo, en sak har faktiskt förändrats. Trots att det inte har gjorts några jättesatsningar och trots att fattigdomen och segregationen bara ökat så har brottsligheten minskat dramatiskt. Närmast i förbigående nämner en polis i programmet att antalet brott i Bergsjön har gått ner med fyrtio procent de senaste fem åren.
Varför inte stanna upp vid den siffran ett slag? Hur har brottsligheten kunnat minska? Den enda förklaringen som ges i programmet är satsningarna på fler övervakningskameror, men Josefsson verkar inte speciellt intresserad av att undersöka om det bara beror på kamerorna eller om det kan finnas fler faktorer.
Istället hänger han sig fast vid uppdelningen mellan infödda svenskar och personer med invandrarbakgrund, men om det bara är segregationen i sig som är intressant hade han ju lika gärna kunnat göra ett program från Örgryte eller Långedrag som också är extremt segregerade.
I programmet för tjugofem år sen träffade Josefsson två dåvarande kommunpolitiker, Göran Johansson (S) och Johnny Magnusson (M). Ingen av dem kunde förklara varför det såg ut som det gjorde i Bergsjön, men där fanns i alla fall en ambition att ställa politikerna till svars och försöka reda ut vad som gått snett. I det nya programmet har Josefsson släppt den ambitionen. Få personer på samhällsnivå intervjuas och ingen bakgrund ges om 60- och 70-talens misslyckade satsningar på satellitstäder, avskurna från resten av samhället.
Mot slutet närmar sig Josefsson i alla fall något slags självreflektion, han frågar sig vilken bild hans program sprider och nämner att han tidigare fått hård kritik från de boende för sina reportage från just Bergsjön (det är också talande att de flesta han möter under sin tur i Bergsjön inte vill prata med honom och att en person han möter kritiserar honom starkt för att komma dit och sprida skit om Bergsjön). Josefsson tillägger att hans program bara är en skärva av verkligheten och att det kan bidra till att sprida fördomar.
Frågan är då varför han envisas med att sprida den bilden? Varför han inte istället försöker göra ett program med ambitionen att förstå och förklara? Ett program som går till botten med segregationen och diskuterar lösningar istället för bara problem hade kunnat bli riktigt intressant. Som det är nu får vi bara ännu en statisk och förutsägbar skildring av misären i Bergsjön. Det lär knappast minska vare sig fördomarna eller segregationen.
Michael Skråmos barn har äntligen fått komma tillbaka till Sverige.
Alla barn till IS-krigare som fortfarande sitter fast under fruktansvärda förhållanden i flyktingläger i Syrien.
