För tjugofem år sedan gjorde Janne Josefsson ett program om Bergsjön, han gick runt i den redan då fattiga och svartmålade förorten och pratade med folk, både de som bodde i de slitna hyreslägenheterna och de som bodde i ett av de lite mer välbärgade radhusområdena. En av radhusborna beskrev det som apartheid, i hans område bodde nästan bara personer födda i Sverige, på andra sidan tunneln i hyreshusområdet var det tvärtom, där bodde i stort sett bara personer med invandrarbakgrund och aldrig möttes de två världarna.

Nu har Josefsson gjort en uppföljare där poängen tycks vara att se om det har blivit bättre på de här tjugofem åren. Spoiler: det har det inte. Det här lär inte förvåna någon, allra minst Josefsson själv. Det har knappast gått att öppna en tidning det senaste decenniet utan att läsa om ”utsatta områden”, ”no go-zoner” och gänguppgörelser. Josefsson gör ungefär samma grej nu som han gjorde då, han går runt och snackar med folk, dock inte så många av de boende utan framför allt några poliser och en före detta ordningsvakt som blivit misshandlad. Bilden som framkommer är den vanliga: våld, droger, kriminella gäng och ungdomar på glid.

Det är för all del inte en helt felaktig bild, det finns absolut stora problem i Bergsjön liksom i andra förortsområden. Men den blir meningslös om den inte placeras i någon kontext eller följs av en analys. Bergsjön är framför allt Göteborgs fattigaste område. På Atmosfärgatan, en av de gator Josefsson besöker, var årsinkomsten i genomsnitt 122 566 kronor år 1994. Tjugo år senare hade den sjunkit till 80 489 kronor. Under samma period hade den genomsnittliga inkomsten i Långedrag gått upp från 300 725 till 700 192 kronor.

Istället för att satsa på förortsområdena har Göteborgs politiker framför allt ägnat sig åt nedskärningar. Bergsjöns bibliotek har numera stängt på helgerna (när biblioteken behövs som mest), stadslantgården Galaxen kan tvingas lägga ner inom kort på grund av sänkt föreningsbidrag, en vän som jobbat som lärare vittnar om hur eleverna i förorterna ofta får dela på trasiga böcker och pennstumpar medan elever i rikare områden får gratis laptops. För några år sedan började ett kulturhus i Bergsjön planeras, men det har ännu inte börjat byggas.

”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss. Nej, ursäkta jag överdrev lite grann vi kan ju knarka, supa och slåss” sjöng Ebba Grön för fyrtio år sedan. Det är tyvärr ingenting som har förändrats speciellt mycket sedan dess. Eller?

Jo, en sak har faktiskt förändrats. Trots att det inte har gjorts några jättesatsningar och trots att fattigdomen och segregationen bara ökat så har brottsligheten minskat dramatiskt. Närmast i förbigående nämner en polis i programmet att antalet brott i Bergsjön har gått ner med fyrtio procent de senaste fem åren.

Varför inte stanna upp vid den siffran ett slag? Hur har brottsligheten kunnat minska? Den enda förklaringen som ges i programmet är satsningarna på fler övervakningskameror, men Josefsson verkar inte speciellt intresserad av att undersöka om det bara beror på kamerorna eller om det kan finnas fler faktorer.
Istället hänger han sig fast vid uppdelningen mellan infödda svenskar och personer med invandrarbakgrund, men om det bara är segregationen i sig som är intressant hade han ju lika gärna kunnat göra ett program från Örgryte eller Långedrag som också är extremt segregerade.

I programmet för tjugofem år sen träffade Josefsson två dåvarande kommunpolitiker, Göran Johansson (S) och Johnny Magnusson (M). Ingen av dem kunde förklara varför det såg ut som det gjorde i Bergsjön, men där fanns i alla fall en ambition att ställa politikerna till svars och försöka reda ut vad som gått snett. I det nya programmet har Josefsson släppt den ambitionen. Få personer på samhällsnivå intervjuas och ingen bakgrund ges om 60- och 70-talens misslyckade satsningar på satellitstäder, avskurna från resten av samhället.

Mot slutet närmar sig Josefsson i alla fall något slags självreflektion, han frågar sig vilken bild hans program sprider och nämner att han tidigare fått hård kritik från de boende för sina reportage från just Bergsjön (det är också talande att de flesta han möter under sin tur i Bergsjön inte vill prata med honom och att en person han möter kritiserar honom starkt för att komma dit och sprida skit om Bergsjön). Josefsson tillägger att hans program bara är en skärva av verkligheten och att det kan bidra till att sprida fördomar.

Frågan är då varför han envisas med att sprida den bilden? Varför han inte istället försöker göra ett program med ambitionen att förstå och förklara? Ett program som går till botten med segregationen och diskuterar lösningar istället för bara problem hade kunnat bli riktigt intressant. Som det är nu får vi bara ännu en statisk och förutsägbar skildring av misären i Bergsjön. Det lär knappast minska vare sig fördomarna eller segregationen.

”Sverige behöver en ny politisk riktning!” konstaterade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin i förra veckan när han tillsammans med flera andra S-toppar presenterade fyra rapporter som ska ligga till grund för deras politiska utveckling de kommande åren. Eftersom rapporterna till stor del kretsar kring migration, kriminalitet och integration blir man givetvis nyfiken på vad den nya riktningen handlar om. Innebär den att S har insett att det där med att kopiera Sverigedemokraternas politik inte var någon vidare bra idé? Tycker man att fokuset på repressiva åtgärder borde upphöra? Ångrar de den kraftiga omsvängningen i migrationspolitiken som de genomförde 2015–2016?

Nej, nej och åter nej. Det finns förvisso en hel del självkritik i rapporterna, men den handlar uteslutande om att de har varit för slappa, att vi har tagit emot för många människor och att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på dem som kommit hit. Ungefär som det har låtit de senaste åtta åren från de borgerliga partierna, men också från sossarna själva med andra ord. 

I en intervju med DN är Magdalena Andersson stolt över att Sverige lade om migrationspolitiken efter 2015. Hon pratar om att ”när man kommer till Sverige ska man lära sig svenska” och beskyller den tidigare alliansregeringen för att ha skapat ”en av Europas mest liberala lagstiftningar för asylinvandring” vilket hon menar ledde fram till migrationskrisen 2015. Hon återkommer också till att vi ska ha en ordnad och reglerad migrationspolitik, som om någon någonsin påstått något annat. 

När hon får en fråga om vad som egentligen skiljer Socialdemokraternas politik från SD:s svarar hon: ”Skillnaden är att vi vill bygga ett samhälle för alla. Sverigedemokraterna vill polarisera och splittra. Det är svårt att tolka deras sätt att prata på annat sätt än att de tar ställning mot människor på grund av deras ursprung eller deras tro.”

Här finns fortfarande en viktig skiljelinje, S är inte rasister på det uppenbara sätt som SD är. Men det intressanta här är egentligen vad hon inte pratar om. Hon nämner inget om att Sverige ska välkomna människor på flykt, att vi är ett rikt land och att vi har råd att hjälpa människor. 

Moderaterna och SD är stolta över att de just nu genomför vad de kallar för ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Men paradigmskiftet började redan under S tid vid makten och det hade förmodligen fortsatt om S hade suttit kvar. Det kanske inte hade gått lika snabbt och de kanske hade avstått från en del av de mest extrema åtgärderna, men kursen hade med all sannolikhet varit densamma om S styrt själva istället för Tidöpartierna. Jag har också svårt att se att S, om de vinner nästa val, kommer dra tillbaka särskilt många av de ”reformer” som Tidöregeringen nu är på väg att genomföra i ett rasande tempo. 

Det är viktigt att komma ihåg att S aldrig har varit ett särskilt flyktingvänligt parti. Redan 1989 beslutade man att endast de flyktingar som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention eller hade särskilt starka skyddsbehov skulle få asyl i Sverige. Krigsvägran eller humanitära skäl skulle inte längre räknas. Beslutet upphävdes två år senare när Sverige fick en ny borgerlig regering. 

Magdalena Andersson har med andra ord helt rätt när hon säger att S alltid har velat ha en ordnad och reglerad migrationspolitik. Däremot har hennes partikamrater fel när de hävdar att det här skulle vara en ny politisk riktning. Egentligen är det bara samma gamla unkna politik som de har stått för i decennier.  

År 2015 kom många unga ensamkommande till Sverige, i snitt 16 år gamla, främst från Afghanistan, men många av dem var uppvuxna som flyktingar i Iran. Mottagningssystemen var överbelastade i Sverige och de hamnade längst bak i kön för att få sina asylansökningar prövade. Det såg på alla sätt mörkt ut för dessa ungdomar som hade trasiga förhållanden och flykt bakom sig, inte hade kontakter i Sverige och inte hade någon utbildning att tala om. Hur skulle de få stanna? Hur skulle de kunna integrera sig? Hur skulle de klara skolan och få bra liv? Men historien tar många vändningar efter det. I dag har åtta av tio av de som kom som ensamkommande 2015 och bor kvar fått ett jobb. Det betyder alltså att fler ensamkommande än män födda i Sverige i samma ålder är sysselsatta, vilket är en världsunik integrationsframgång mot alla odds.

För först blev det om möjligt ännu sämre för gruppen ensamkommande. Eftersom de hamnade längst bak i kön efter alla syrier och fick vänta alldeles för länge på beslut hann de antingen fylla 18 år eller var så nära 18-årsgränsen att det inte kunde bevisas att de var under (det går ju inte att avgöra om någon är 17 eller 19 år om du inte har passhandlingar). Det gjorde att de efter flera års väntan i Sverige, flera års studier och flera år av vänskapsrelationer helt plötsligt fick avslag och även förlorade rätt att bo på sina boenden. För många tusen ungdomar innebar detta en fullständig katastrof. Människor protesterade och öppnade sina hem. Många hemlösa tonåringar fick hjälp av frivilliga familjehem som hade ett rum extra och förstod att deras liv skulle braka samman fullständigt om de hamnade på gatan eller på boende för vuxna och var tvungna att byta skola och sammanhang. 

Men utvisningshotet hängde fortfarande över gruppen. Protesterna ökade hos de desperata ungdomarna som riskerade att utvisas till ett av världens farligaste länder, som många redan varit på flykt från hela sina liv och där de inte kände en själ. Det fanns ett stort motstånd från så kallade invandringskritiker som särskilt riktade in sig på att hata de unga afghanska killarna, men också från olika politiska partier som ansåg att inget skulle göras, trots att killarna själva inte bar skuld till att de tvingats vänta så länge och trots att de hade fått uppehållstillstånd om de fått besked i tid.

Till slut lyckades gymnasielagen drivas igenom av Miljöpartiet med stöd av V, C och ett motvilligt S. De unga killarna skulle nu få en ny chans att stanna och samma möjlighet till permanent uppehållstillstånd som de skulle fått från början. Kraven var dock väldigt höga. De skulle gå klart gymnasiet, trots att de kommit hit i tonåren och i många fall knappt gått i skola innan de kom till Sverige. Sedan skulle de få ett fast osubventionerat jobb inom ett halvår från att de tagit studenten. Detta är krav som ytterst få ungdomar födda i Sverige skulle klara.

Men den här gruppen har visat sig kämpa oerhört hårt och klara ofantligt mycket. Nu i slutet av 2023, 8 år år efter att de kom till Sverige, har över 4600 stycken av dem lyckats med just detta. De har klarat gymnasiet, fått fast jobb och fått rätt till permanent uppehållstillstånd, vilket de skulle ha haft redan från början. Ny statistik från SCB visar att 8 av 10 som kom som ensamkommande idag är sysselsatta. Många jobbar inom vård och omsorg eller i byggbranschen. Sysselsättningsgraden är alltså till och med högre än hos samma kategori män födda i Sverige. Dessa siffror är världsunika. Gruppen som kom som ensamkommande, som var på väg att bli en världsunik tragedi, tog sig i mångt och mycket igenom det och blev en världsunik framgångssaga. 

Det finns mycket mer att skriva om Sveriges byråkrati som tvingade dem igenom detta, om alla som inte omfattades av lagen och om de som fått avslag på grund av bagatellartade misstag och hårda bedömningar. Men framförallt bör detta leda till en tankeställare hos de politiker och personer som hetsade mot ungdomarna. De som inte ville ge ungdomarna en chans. Ni borde skämmas.