Krönikor

Ekonomin är verktyget – inte målet i sig

En av nyliberalismens fäder, Milton Friedman, skrev en gång att det enda sociala ansvar ett företag har är att generera vinst. Hans sätt att se på det var att ett själviskt företag i jakten på vinst kommer att bli det mest effektiva, och därmed också det bästa och mest legitima sättet att tillgodose samhällets behov. Även om det är färre som skulle säga det här rakt ut i dag så genomsyrar den här logiken implicit mycket av det som sägs om företag. Logiken tar sig uttryck i det som Michael Schudson har kallat för ”investerarperspektivet”. Jag tror att det är en av alla pusselbitar som normaliserar samhällets tillväxtberoende.

I min forskning har jag sett hur ekonomiska nyheter allt som oftast beskriver en värld där företag är som solar i ett universum, som allt kretsar kring. Alla andra aktörer reduceras till vilken betydelse de har för företagen. Människor beskrivs oftast som konsumenter, men vanligtvis inte som några som ska få nytta av det företagen producerar –utan som affärsmöjligheter. Om människor för ovanlighetens skull beskrivs som medborgare är de oftast besvärliga hinder för att företagen ska kunna göra precis som de vill. Politik reduceras till något som bedöms utifrån om den gynnar eller hindrar företagen att fortsätta växa. Jag har till och med hittat exempel där global uppvärmning beskrivs som en affärsmöjlighet för företag som producerar fläktar och luftkonditionering.

Allt det här är det Schudson beskriver som investerarperspektivet. Nyheterna skrivs för en läsare som antas fråga vad den som investerare behöver veta för att bevaka och främja sina ekonomiska intressen. Inte så förvånande, men anmärkningsvärt. Jag förundras över att våra stora nyhetsproducenter oftast inte bevakar ekonomi och företag i ett medborgarperspektiv, för en läsare som undrar vad den behöver veta i egenskap av medborgare i sitt lokala, nationella och globala samhälle. Investerarperspektivet svarar bara mot ett särin tresse och missar att beskriva företag utifrån det otal sätt deras aktiviteter påverkar våra liv. Perspektivet får flera effekter: det leder till att ”vanligt folk” stängs ute från nyheter om ekonomi, eftersom de ofta blir tekniska och komplicerade. Det andra är att det normaliserar ett förhållningssätt till företag där de betraktas som goda så länge de växer, som om vi alla vore aktieägare. Och det är inte sällan jag stöter på människor som har internaliserat ett investerarperspektiv – så det sprider sig.

Investerarperspektivet är ett symptom på hur samhället betraktar ekonomin som ett mål i sig, när den borde ses som ett verktyg för att nå mänskliga mål och möta mänskliga behov. När vi ser på företag i medborgarperspektivet blir det uppenbart att investerarnas särintressen av expansion och vinstmaximering inte är förenligt med att hålla jorden beboelig. Vi behöver betrakta företag utifrån deras relation till samhället, vad de producerar, vilka ändliga resurser de gör anspråk på, och fråga oss om de svarar mot mänskliga behov på ett sätt som rättfärdigar deras aktiviteter. Mer journalistik som struntar i företagets investerare kan hjälpa oss på vägen.

The Night king är död.

Bokföringsappen Red flags skamlösa appropriering av en revolutionär estetik.