Björn Siesjö är Göteborgs stadsarkitekt. Mitt under en av stadens mest intensiva faser av stadsutveckling tog han ledigt ett halvår för att cykla genom Asien med sin son.
Varför ville du göra detta?
– Jag gjorde ett antal cykelresor i senare tonåren. Den första gången var det en slags tonårsrebellgrej gentemot min mamma men när jag berättade att jag skulle cykla själv genom Europa svarade hon ”Oh, så trevligt”. Så då var det ingen återvändo. Mina tonårscykelturer kulminerade i en tur genom Östeuropa till Mellanöstern år 1980. Dessa erfarenheter satte en bild av något som ville uppleva igen och det har jag inte haft möjlighet att göra på många år. Men nu insåg jag att här har jag en chans. Jag hade aldrig varit i Japan och Korea, men ville inte cykla genom Ryssland, så vi tog tåget första sträckan.
Hur mycket hade ni tränat innan?
– Inget. Vi bestämde oss för att köra 6-8 mil om dagen de första dagarna, och fick oerhörd träningsvärk. Men i slutet gick benen av sig själv och helt plötsligt hade man gjort 16 mil.
Var det viktigt att det var en far-och-son-grej?
– Jo, definitivt. Min son är nu 29 år så nu har vi rett ut vår vuxenrelation med varandra. Tidigare har jag hängt med honom mest inom områden där jag har bättre kunskap, till exempel när vi byggde om hans hus. Men jag är inte bättre på honom att resa – där står vi lika, och då har man en bättre förutsättning att bygga en jämlik relation.
Du fick utstå en del kritik för att du lämnade Göteborg under så lång tid – en perioden då staden hade en extremt hög omvandlingstakt. Hur bemöter du den kritiken?
– Hur jag agerar med min privata tid, det ska de skita i. Det var mestadels sparad semester och övertid. Jag tog bara tjänstledigt under en mycket kort tid. Jag måste ju agera utifrån mig själv också. Jag har alltid varit engagerad och självuppoffrande i mitt värv och har haft svårt att jobba lagom. Nu behövde jag en paus.
Vad lärde du dig på resan?
– Att det betyder mycket för samhället vad människor har för mindset. Det asiatiska konfucianska kultur har inte vår öppna aggression. De arga medelålders mannen som sitter i sin bil finns inte där. Det är ingen som blir arg om man råkar cykla lite fumligt och en bil måste svänga ut. Det är en kulturell skillnad som bidrar till en högre nivå av civilisation än vad vi är mäktiga till. I Tokyo cyklar man på trottoarerna, trots att det är en av världens megastäder. Alla är där för att väva väven, att hjälpa till. Vår västerländska individualism är i själva verket en slags grottmänniskobeteende.
Resan
Snabbtåg till Stockholm, färja till Helsingfors, snabbtåg till St Petersburg och Moskva. Därifrån transsibiriska järnvägen med stopp och byte till norra transsibiriska till Still havs-kusten. Färja över till ryska ön Sachalin där cykelturen inleddes. Färja till japanska ön Hokkaido och vidare till japanska huvudön. Cykling genom Japan, färja till Sydkorea, cykel, färja till nordöstra Kina och därefter cykel hela vägen vägen till Hanoi i Vietnam. Flyg hem. Totalt över 800 mil cykling.
