År 1889 slog den tyska författarinnan och fredsaktivisten Berha von Suttners roman Ned med vapnen! ner som en bomb, för att använda en klassisk krigsmetafor. Hennes kritik av militarismen och den växande nationalismen gjorde boken kontroversiell men den blev ändå en stor försäljningssuccé och översattes till många språk. Ännu 44 år senare ansågs den fortfarande så farlig att nazisterna brände den på bokbål. Men vad har hänt sedan dess, hur många känner till Bertha von Suttner i dag?

Inte många, tror Stina Oscarson. Själv hade hon heller inte läst boken, inte förrän hon skulle skriva om kvinnorna i fredsrörelsen och märkte att väldigt många nämnde just Bertha von Suttners Ned med vapnen!.

– Jag läste den och blev tagen både av kärlekshistorien men också av Marthas utveckling (berättaren och huvudpersonen i romanen reds. anm.). Hon kom från en bakgrund där militär var det finaste man kunde bli. Jag tycker hennes resa från detta till att ifrågasätta krig och nationalism var väldigt fascinerande.

Att inte fler känner till boken tror Stina Oscarson delvis beror på att kvinnors verk ofta har raderats bort ur historien, men också på det pacifistiska temat i boken.

– Vi läser På västfronten intet nytt till exempel, men inte de verk som handlar om fred, säger hon.

Stina Oscarson var tidigare krönikör för Syre, och en del av bakgrunden till att hon bestämde sig för att sätta upp pjäsen är faktiskt en episod som hon har skildrat i en krönika. Den handlar om att hon fick syn på boken i ett skyltfönster till en klädaffär och först trodde att det var ett pacifistiskt statement.

Men det visade sig att boken bara var en dekoration och enligt ägarinnan skulle det vara olyckligt om den tolkades som någonting annat. Att en boks kraft kan reduceras till att bara vara dekorativ fick Stina att känna att hon måste sprida innehållet till en ny publik. Detta sammanföll också med att hon hade ett samtal med Robert Fux som gör rollen som Martha och som är den enda skådespelaren på scenen i Stina Oscarsons dramatisering.

– Robert ringde mig och var upprörd över svensk vapenexport. Vi har samarbetat mycket tidigare och det slog mig att det skulle bli en intressant twist om en manlig skådespelare skulle gestalta Martha.

Stina Oscarson har varit noga med att behålla språket och den tidstypiska känslan i von Suttners bok, även om hon har slängt in en del moderna referenser som till exempel ”Om kriget eller krisen kommer”-broschyren.

Även om boken är skriven i en helt annan tid ser hon många paralleller till dagens politiska klimat.

– Argumenten för upprustning och krig har sett likadana ut genom historien och de går oftast ut på att vi blir tryggare av vapen. Jag har just läst igenom utredningen om Sverige ska ratificiera kärnvapenförbudet och där återkommer den här tanken igen.

– Om vi tror på den tankefiguren så leder det såklart till att vi inte borde ratificiera nedrustningsavtalet eftersom vi tror att kärnvapen behövs för att vi ska kunna känna oss trygga.

Hur tror du att Ned med vapnen! hade tagits emot om den hade kommit ut i dag?

– Jag tror inte att den hade givits ut. Och om den hade gjort det hade den knappast recenserats eftersom de här tankarna inte anses som särskilt intressanta i dag.

Men det är ändå många som har sett din dramatisering och den har fått fina recensioner.

– Ja och det är jag förstås väldigt glad för. Men jag hade turen att gå till en teaterchef som delar min syn och förstod vad jag ville säga.

I början av året spelades Ned med vapnen! i ett hotellrum under konferensen Folk och försvar i Sälen. Stina Oscarson berättar att det var lite av en dröm att spela den just där.

– Vi fick många starka reaktioner och det var många som såg den där som nog aldrig skulle ha sett den annars. Det händer något speciellt när man befinner sig så nära de rum där de här frågorna avhandlas.

Andra målsättningar är att sätta upp pjäsen i riksdagen, EU-parlamentet och för FN. Eller kanske i ett rum enbart för Margot Wallström och Peter Hultqvist som ett remissvar på utredningen om ratificiering av kärnvapenförbud?

Men första steget nu blir i alla fall att spela den på Stora teatern i Göteborg måndagen den 18 mars. Sedan kommer den återigen att spelas i Stockholm under hösten, denna gång på Årsta Folkets hus teater.

– Frågorna lär knappast vara döda vid det laget, konstaterar Stina Oscarson.

Hallå där… Elis Monteverde Burrau, aktuell med boken och pjäsen Ge fred en chans

Hur fick du idén till Ge fred en chans?

– För två år sen ville Malmö-förlaget Anti ge ut något av mig och jag fick fria händer. Jag tänkte att jag vill få in foten i teatervärlden och om jag ger ut en pjäs som bok först ökar kanske chanserna att någon vill sätta upp den. Ingen hade gjort ett kammarspel om sängstrejken som bara utgår från den situationen och när jag kom igång var det som att det skrev sig själv. Det blev ett ganska psykotiskt drömspel som jag sen har reviderat.

Vad handlar boken/pjäsen om? 

– Framför allt så är det en kärlekshistoria. Det finns olika memes som hånar Yoko Ono för att hon inte gått vidare, det var nåt med deras utplånande kärlekshistoria, att de nästan blev samma person, när de gick in i det konstnärliga arbetet och aktivismen var det som en kropp. Samtidigt var John ett stort svin som var otrogen, knarkade och låg med allt som rör sig. Det är en intressant kärlekshistoria som jag ville skildra, men också kändisskapet, mordet, det är många ingredienser. Det är fint att de vet om allt som kommer att hända, de befinner sig i limbo eller i dödsriket. Jag vill också problematisera den naiva synen på det konceptuella fredsbudskapet, vad händer om man tar de tankarna på allvar?

Vad har du för relation till Lennon och Ono sen innan? 

– Jag har länge varit ett stort Yoko Ono-fan, jag har varit en sån som tycker att hon snarare räddade Lennon från The Beatles än att hon förstörde. Hon är ändå en pionjär inom konceptuell konst, hon och Andy Warhol är mina stora husgudar och jag har inspirerats mycket av hennes instruktioner i min poetik. Lennon är mer, han har skrivit bra poplåtar, han har en fin röst, men han är ganska tom och i pjäsen stundtals lite korkad, eller brittiskt charmig och busig. Ono är den intressanta, även hennes musik. När de började arbeta tillsammans upphörde gränserna mellan kärlek och jobb och många råkade illa ut, bland annat deras barn. Det spökar också mellan raderna i pjäsen, vad är man beredd att offra.

Att använda sitt konstnärskap för att propagera för fred eller andra politiska budskap, är det något du kan relatera till? 

– Både och. Personligen har jag tänkt att det arbetet, det gör jag på en gräsrotsnivå på ett annat sätt som är separerat från konsten. Det är väl narcissistiskt att den konst som är intressant som jag själv konsumerat inte har ett tydligt budskap, samtidigt som det är naivt att tro att kändisar inte kan förändra opinionen, det är ju extra aktuellt just nu. Det är så lätt att håna, skratta åt eller avfärda kändisar som engagerar sig, det är en svår fråga, en gordisk knut, som jag försöker borra i i pjäsen. Men jag vet inte hur man ska förhålla sig, det finns inget rätt svar. Jag skulle personligen skänka pengar i tystnad eller skriva ett brev till en politiker än att ta in frågan i en bok. Om jag själv hade levt på den tiden skulle jag nog haft någon situationistisk praktik och gå på olika sammanhang och förstöra inifrån snarare än att skrika ut plakattydliga budskap. Det kan bli något av Miss Universe över budskapet fred på jorden, men samtidigt finns väl inget viktigare än eld upphör just nu.

Är fred ett bra ämne rent dramaturgiskt sett? 

– Speciellt inom dramatiken, och även i romaner, kan jag tycka att folk är för beroende av att det ska hända saker, finnas konflikt och upplösning. Jag kan tycka att det är väldigt konstnärligt intressant med ett verk som saknar konflikt, där människor pratar förbi varandra, att det uppstår stiltje, ett vapenstillestånd rent dramaturgiskt. Det är befriande när det inte händer så mycket i en pjäs. Det går väl upp och ner i den här, det är mer en cirkel, att allt börjar om, det är sorgligt men minst lika vackert. Utmaningen ligger i att få tristessen att kännas akut.

Release för och dramatiserad reading av Ge fred en chans på teater Brunnsgatan 4 i Stockholm klockan 18 i kväll 22/11.