Glöd · Debatt

Ge oss mod att bryta elitismen

Vi får inte låta elitismen tysta oss utan hedra dem som vågar göra fel och ge mer utrymme för aktivistisk praktik, skriver Åsa Åmand-Nilsson.

Replik till Alice Andrews, Syre Göteborg 8/2 2019

DEBATT Det är mycket sant att elitismen tystar oss. Jag vet inte vad som gjorde att mötet som Andrews beskriver fastnade i en debatt om språkbruk, men jag vet att det finns många politiska möten där kampen rinner mellan fingrarna medan vi är upptagna av rädsla för att säga något fel. Jag vet att vi är många som har känt att det är omöjligt att vara en tillräckligt bra aktivist med alla rätta ord och analyser. Det är inte konstigt, för ofta är vi ganska hårda mot dem vi tycker gör fel. Vi som har samlat oss till gemensam kamp är vana att behöva kämpa hårt för våra värderingar. Att släppa garden kan kännas som att ge upp, men jag tror inte att det måste vara sant. Jag tror att det är möjligt att komma förbi den prestations- och konfliktångest som kan lamslå oss utan att varken släppa målet om inkludering eller det vardagliga aktivistiska arbetet. Det som behövs är att karva fram utrymmen för misstag.

Först är det viktigt att komma ihåg: Ibland är målet också medlet. Om vi vill sträva efter ett samhälle där alla får plats behöver vi arbeta för att leva det samhället. Alltså, att arbeta för att vara allierad till transpersoner, funkisar, icke-vita och varandra är viktigt. Dessa kamper är dessutom (livs)viktiga för dem som för dem, och nej, de kan inte vänta medan vi andra räddar klimatet och störtar kapitalismen. Det är som att feminismen skulle ha kvävts i sin linda medan männen fortsatte klasskampen. Det är orealistiskt att kräva ett oändligt tålamod, och våra kamper blir både torftigare och ensammare utan varandra. Vi måste vi klara av att hålla i många trådar samtidigt.

Sedan: Språk och ordval är praktiska handlingar som kan göra under för att välkomna dem som ofta exkluderas. Liksom Andrews skriver krävdes det många svarta människors ihärdiga påtryckningar för att n-ordet skulle ses som det djupt problematiska ord som det alltid har varit. På samma sätt förs andra kamper (bland annat) genom att några ihärdigt orkar påpeka att ordet guys gör att de blir felkönade och därmed uteslutna ur gemenskapen.

Huvudsaken: Den nervösa stämning som följer när någon kräver nya ordval (eller andra anpassningar) måste vara de nervösas ansvar. Trots vår nervositet befinner vi oss i en maktposition. Vi har makt för att vi är vana att våra känslor och behov får plats i samhällets gemenskap. Utan den makten behöver en ständigt försvara och förklara sin existens. Det är ett svårt arbete. Ibland blir det dålig stämning hur trevligt en än ber om det en behöver. Ibland har bägaren runnit över och en vill bara skrika åt alla förbannade cis-personer som felkönar, alla jädra vita folk som appropierar ens kultur, alla sabla män som inte lämnar utrymme till andra. Ibland blir det inte så bra, och ibland är det jobbigt att ta, för oss andra. Vi med mer makt har sällan valt den obekväma position som tilldelas oss. Ändå är det sant att med makt följer ansvar.

Att axla det ansvaret innebär ett arbete. För att kunna göra det arbetet behöver vi mod att bryta med det elitistiska idealet om den perfekta aktivisten. Vi behöver mod att sluta kapa möten med vår nervositet och istället skapa möten där vi kan prata om våra misstag, om ilska, om makt, och hur en gör när en säger förlåt. Vi behöver mod att erkänna oss som nybörjare, men inte ge upp för det. På varje plats där ängslig rädsla förvandlas till handlingskraft skapas mer utrymme för aktivistisk praktik. Så, låt oss hedra dem som vågar göra fel och hylla dem som kan säga förlåt. Låt oss karva fram en aktivism där det är okej att göra misstag.