Krönikor

När polisen går lös

En morgon i slutet av augusti förra året blev jag hotad, trakasserad och kroppsvisiterad av två uniformerade polismän som patrullerade parken. Och nu är jag kallad till förhör om misstänkt bötesbrott. Anledningen är att polisen från sitt bilfönster hade sett mina två hundar brottas i gräset och utgick från att de var okopplade. Nu var de inte det, även om jag trivs bäst i lösa sällskap. Den här sommaren var nämligen polisen ute efter att bötfälla alla hundägare som lät sina fyrfota vänner gå lösa, och djungeltrumman hade snabbt utfärdat varningar om ordningsmaktens hårda koppelkrav, varför frigående hundar blivit en ovanlig syn i stadens folktäta grönområden.

Upprinnelsen till polisens intensifierade spaning efter lösgående hundar var det tragiska fallet med en 15-årig pojke som samma sommar blivit ihjälbiten i sitt fosterhem av familjens staffordshire bullterrier, vilket fått allmänheten att betrakta de flesta hundar av storlek medium och uppåt som dödliga vapen. Men detta var också sommaren då tre polismän fyrat av sina dödliga vapen mot en 20-årig pojke med Downs syndrom som lajade med sin leksakspuffra.

Med en så katastrofal plump i protokollet är det inte konstigt om polisen valde att nitiskt slå ner på ägarna till fyrbenta bestar som sprang runt och skrämde vettet ur folk, i hopp om att rädda sitt nedsolkade rykte. Men när de förväntade skriverierna om alla bötesförelägganden kom av sig, fick poliserna nöja sig med att lojt spana in den betydligt ymnigare förekomsten av solbadande bikinitjejer. Tills jag råkade hamna i deras blickfång på en solsvedd, ännu folktom gräsplan.

Jag satt på huk och trasslade isär hundarnas ihopsnodda koppel när jag såg polisbilen närma sig. För att visa att allt var okej vinkade jag och höll upp kopplen. Men bilen stannade och snart stod två yngre polismän framför mig med fientlig men triumferande uppsyn. Kanske fladdrade redan rubriken framför dem: ”Ägare till två lösa kamphundar fick böter”. Det spelade ingen roll att mina hundar var kopplade och att deras ras inte räknas till kamphundarna, för det här var snutar som sköt först och frågade sen. Med böteslappen i högsta hugg begärde de mina personuppgifter och en namnunderskrift.

När jag valde att tiga och stå passiv, hotade de med att anhålla mig och låta hundarna somna in, de genomsökte mina fickor och lät händerna glida längs min kropp, skällde ut mig för att jag saknade leg och även för den ihjälbitna 15-åringen i Ljusnaberg. Under den tiden hann inte bara dödsskjutningen av Eric Thorell korsa min hjärna, utan även misstaget polisen begått ett par år tidigare, då de skjutit ihjäl två unghundar av samma ras som mina.

När jag äntligen blev fri att gå utan att ha satt en kråka på böteslappen, inbillade jag mig att snutarna fått kalla fötter av att ha överskridit sina befogenheter. Några månader senare låg emellertid ett kuvert med polisens emblem på min hallmatta. Det var strax efter att jag fått ett handskrivet hot från NMR om att de skulle våldta mig och döda min familj.

Men nu är det jag som ska förhöras för att ett par snutar återigen fått allt om bakfoten. Att såna poliser får gå lösa på stan skrämmer mig mer än tomma dödshot från snurriga nassetomtar.

Behovsprövning av barnbidraget, förvånande nog ett förslag från borgerliga partier.

Den borgerliga budgeten, förvånande nog utan ett rungande nej från Löfven.