Glöd – Stina Oscarson
Jag ringer Cityakuten för att boka en tid hos min husläkare. Det låter så fint, det där med husläkare, men sanningen är den att jag inte har en aning om vem det är. Mellan varje besök de senaste åren har jag mötts av en ny person. Nu har dessutom hela stället dessutom bytt ägare och jag hänvisas till något som heter Praktikertjänst.
Och som vanligt hamnar jag hos en telefonsvarare. Första sållningen. Att ringa såna här samtal är ett prov i tålamod, byråkratisk förståelse och psykisk balans. Trots att det borde vara tvärtom. För det är ju oftast just när man ringer de här samtalen man verkligen behöver hjälp. Den inspelade rösten hänvisar mig sedan i första hand till hemsidan. Men där har jag ju redan varit för att hitta ett telefonnummer. Eftersom jag inte, hur jag än försökte, förstod hur jag skulle bära mig åt för att boka en tid den vägen.
Därefter får jag veta att jag, om jag är försäkringskund, ska ringa mitt försäkringsbolag för att boka en tid. Den informationen fanns också tydligt och klart på hemsidan. Och när jag av nyfikenhet klickar på den rubriken får jag veta att de ”samarbetar med alla privata försäkringsbolag för att erbjuda alla med privat sjukförsäkring en snabb och trygg specialistvård. Och att de jobbar för att jag ska få bästa möjliga hjälp närhelst jag behöver.”
Jag har dock ingen privat sjukvårdsförsäkring. Det har aldrig fallit mig in. Tidigare. Nu erbjuds jag istället, förutsatt att jag har knapptelefon, tio olika val. Jag lyssnar igenom dem alla utan att förstå vilket jag ska välja. Tänker för länge, blir bortkopplad och får börja om.
Jag vill tala med någon. Måste fråga. Hamnar till slut vid ett val där jag erbjuds bli uppringd istället för att vänta. Men jag vill inte vänta på att bli uppringd så jag trycker 2 som innebär att jag hellre väntar kvar i kön. Det hjälper inte. Jag ombeds knappa in det telefonnummer på vilket jag vill bli uppringd och avsluta med en fyrkant. Jag gör det.
Får besked att de ska ringa om en dryg timme. Lägger på luren och planerar min dag så jag kan vara tillgänglig när de ringer.
Det tar fyra timmar. Och en tid hos husläkaren. Det finns om drygt sex veckor. Då har jag ett återbud, säger kvinnan med vänlig röst. Tiden fungerar dock inte för mig. Du har inget tidigare? säger jag. Nej tyvärr. Jag orkar inte längre och struntar i det. Och när jag lägger på luren tänker jag för första gången i mitt liv att det kanske ändå vore bra med en privat sjukvårdsförsäkring. ”… bästa möjliga hjälp närhelst jag behöver!” Det hade jag också önskat få.
Det är sånt här som gör att folk börjar fråga sig ”vad fan får jag för pengarna?” För det är just det alla borde få för pengarna.
Det är så här man undergräver känslan för det gemensamma. Det är så här man slår sönder ett välfärdssamhälle.
