Krönikor

Ett nyfiket kaos gör rutinjobb omöjligt

2017.

V isste ni att den brittiska regeringen har evighetsutsträckt upphovsrätten till Peter Pan? Många menar att det beror på att pengarna går till det statliga sjukvårdssystemet NHS, eftersom författaren James Barrie testamenterat alla intäkter till the Great Ormond street hospital for children.

Visste ni att Alexander Dumas (den äldre) en gång utkämpade en duell som nästan ställdes in eftersom motståndaren glömt hängslen och därför var nära att tappa byxorna?

Visste ni att Storbritannien hade så hårda osedlighetslagar att man förbjöd utgivning av många av 1800- och 1900-talets stora författare – Zola, Joyce, Nabokov, Burroughs?

Om jag bara måste välja en enda god egenskap som definierar min hjärna säger jag nyfikenhet. De här tre sakerna lärde jag mig på bara en dag under jullovet, när jag lystet läste mig runt internet, runt bokhyllan, hjärnan trålande efter underhållande anekdoter, nya fakta, nya punkter att knyta till de redan inritade. Aldrig är jag så lycklig som då, när man känner hur medvetandet utvidgar sig i realtid. Inte genom droger utan genom ord.

Om jag ska välja dåliga saker som definierar min hjärna finns tyvärr många att ta av: oförståelse inför ironi, svårigheter att avgöra vilka känslouttryck som är rimliga, oförmåga till koncentration blandad med enorm inlevelse i de mest aparta detaljer.

Alla de här sakerna, de bra och de dåliga, hänger förmodligen ihop med den diagnos jag fick för ett par år sedan: add, attention deficit disorder. Det är som adhd, men utan hyperaktiviteten. Jag har aldrig haft svårt att sitta still. För mig är kaoset på insidan.

Det här påverkar hela min person och givetvis mitt arbete och min förmåga och emellanåt oförmåga att prestera.

När jag nu har diagnosen förstår jag bättre tusentals saker som jag gjort. Jag förstår varför jag tillbringat hela dagar med att lära mig allt som finns på hela internet eftersom min hjärna hela tiden hoppar från sak till sak, rakt ner i kaninhålet. Man ska skriva en text om förortskriminalitet och slutar med att kunna allt om det bysantinska rättsväsendet.

Det ger ofta spännande texter, men till en extremt låg timpenning för mig själv. Då måste man arbeta extremt mycket, vilket ger liten tid till återhämtning och i sig dessutom ökar add-besvären. Jag har förstås varit utbränd flera gånger.

Jag förstår också varför jag inte klarar av att ha rutinjobb. Min hjärna gör ont utan stimulans, jag blir mer deprimerad, mer stressad, får även här mer add-problem. För att min hjärna ska må bra måste jag jobba med stimulerande, krävande, intressanta saker, och då kan jag prestera fantastiskt. Men jag bör inte göra det för mycket.

Här kommer vi till anledningen att alls skriva om just mina personliga neurologiska egenheter. För på arbetsmarknaden finns det nästan inga sådana jobb alls. Och jag är verkligen inte ensam om den här diagnosen, eller de här särdragen. Vi är massor med människor med enorm nyfikenhet, förmåga att processa stora mängder information, kreativitet bortom det vanliga, som skulle kunna göra nästan hur mycket spännande saker som helst.

Om det bara gick att jobba som vi behöver. Vore det inte rätt bra om det gick?