Makthaverskan – politiska i det ickepolitiska

Det har gått nio år sedan Makthaverskan bildades och åtta år sedan de släppte sin debutskiva. En evighet i bandsammanhang. Men när jag lyssnar på den nya skivan, som släpptes i mitten av oktober, slås jag av allt fortfarande är sig väldigt likt.

Det handlar inte bara om att basisten Irma Krook fortfarande gör omslagsillustrationerna och att skivorna har snarlika namn – det känns som att bandet även har hållit en konsekvent linje när det gäller sound och framförande, även om det förstås ändå finns en del som skiljer den nya skivan från tidigare alster.

Maja Milner, sångerska i bandet sedan starten och även den som skriver texterna, säger dock att det inte fanns någon tydlig idé om vad de ville göra när de bildade bandet.

– Det var nog snarare en väldigt oklar idé. Det var bara det att våra musikhjärnor passade ihop väldigt bra. Det är extremt ovanligt att vi bråkar om hur bandet ska vara. Det är något som bara sker.

Ni var ganska unga när ni startade, jag tänker att många som bildar band i den åldern ofta tröttnar på varandra eller börjar dra åt olika håll, men ni har ändå lyckats hålla ihop – hur kommer det sig?

– Jag tror att det är just för att vi är en så bra match. Vi har haft andra band som lagt ner så jag vet hur det brukar funka, men Makthaverskan har mer varit som en familj, typ. Jag tror att det var intensiteten under de första åren som gjorde att det blev så. Sen har vi alltid kört demokrati – ibland är man den som får som man vill och ibland den som inte får som man vill.

När jag frågar om den nya skivan säger Maja Milner att målet har varit att det ska låta autentiskt och live, snarare än radiovänligt – något de alltid har strävat efter, men att de den här gången verkligen fick chansen att jobba med det.

Och texterna, hur skiljer de sig?

– De tidigare handlade mest om kärlek, det var väl det jag hade upplevt då. Från början ville jag inte ha några låtar som handlade om det alls på den här skivan, men sen blev det en del om det ändå. Men mitt fokus har varit att skriva låtar om det jag har tänkt på under de senaste åren, vilket har varit ganska mycket samhällstankar, det känns som jag är väldigt kritisk mot samhället i stort.

– För mig handlar skivan också om att fånga och vörda kontrasterna istället för att fly dem. Kontraster är viktiga för mig och jag behöver dem för att kunna förstå saker. Jag behöver det dåliga för att även kunna känna det bra.

Ja, jag tycker vissa av texterna på nya skivan känns mer mångbottnade än tidigare. Eden och Witness, till exempel, känns både politiska och privata. Är det något du har strävat efter medvetet?

– Jag vill i sådana fall att det ska tolkas som politiskt i att det inte är politiskt. Jag själv vill inte prata om politik. Jag vill mer fokusera på oss andra, vi som inte vill vara en del av det – att de ska kunna känna igen sig. Och då blir det ju inte politik, fast det blir ändå det.

Det handlar mer om att ta avstånd från allt, inklusive politiken. Tillsammans bildar låtarna på skivan en saga eller berättelse om oss som inte förstår, eller som inte kan stå för det denna världen står för.

Det talas ibland om ett särskilt Göteborgssound. Känner du att ni är en del av det, har ni inspirerats mycket av andra Göteborgsband?

– Nej, inte alls. Vi växte ju upp här. Men både när vi startade och nu har det varit mer utländska band, blandat med några få svenska band, som Cortex till exempel.

Men generellt gillar vi inte popmusiken här. I alla fall inte den som är just nu. Det är mer musik från 80-talet som vi inspireras av. Men vi har typ fem band som vi har haft som inspiration under alla de här åren.

Och vilka band är det?

– Jag vill helst inte prata för alla nu, men Cocteau Twins har varit viktiga, och Broder Daniel, får jag väl säga – vi har aldrig pratat om Broder Daniel men vi har alla lyssnat på dem så det har väl varit mer eller mindre självklart. Nick Cave har också inspirerat mycket. Och Turbonegro.

Efter den förra skivan fick Makthaverskan en del spelningar, inte bara i Sverige utan också i övriga Europa och i USA, något som Maja Milner tror att de kommer fortsätta med. Men hon tillägger också att bandmedlemmarna har vanliga jobb vid sidan av musiken, så det krävs en del tid för att kunna planera in det.

Vad är den stora skillnaden att spela i USA mot att spela i Sverige?

– Det är väl att den här Göteborgsstämpeln inte finns sen innan. De vet liksom inte vilka Broder Daniel är. De lyssnar med blanka öron och det märks skillnad då. Här är på ett sätt roligare att spela för det är mycket kaos och kärlek. Men USA var lika roligt, fast annorlunda.

Hur känns det att spela på Pustervik igen?

– Det känns skoj. Vi har gjort det med ett par års mellanrum så det känns som att det är dags nu. Och de senaste spelningarna har varit sinnessjuka av vad jag kan komma ihåg så jag tror att jag kommer ha en kul kväll nu också.