En obekväm uppföljare

För tio år sedan kom filmen En obekväm sanning där miljöaktivisten och före detta vicepresident Al Gore satte fingret på de klimatproblem vi står inför. Filmen vann en Oscar för bästa dokumentärfilm, men det hindrade inte skeptikerna och klimatförnekarna att kritisera den och dess budskap.

Denna ström av sågningar av Al Gores dumhet är vad vi får levererat i inledningen till En obekväm uppföljare.

Extrema väder

Tio år efter världssuccén kastas vi denna gång in i bilder som beskriver de extrema händelser Gore varnade för i sin första film.

Bilder av rasande ismassor som störtar i havet följs av frågan om vart allt vatten från ismassorna tar vägen.

Gores svar är bland annat Miami, precis som många andra havsnära städer. En räddningsarbetare kommenterar händelserna med att ”det händer just nu” om någon skulle ifrågasätta klimatförändringarnas existens.

För ifrågasättandet finns där. I En obekväm sanning visas bilder på New York som översvämmas.

Det scenariot var det mest kritiserade inslaget i hela filmen, men nu har det hänt. Högvatten i städer blir vanligare och det blir värre och värre.

Önationen Kiribati i Stilla havet skapade för en tid sedan rubriker efter att ha köpt mark för att kunna flytta hela befolkningen på grund av att havsnivåerna stiger.

Människor som har blivit drabbade av de extrema ovädren beskriver en fruktansvärd rädsla. Vi får träffa överlevare från Tacloban på Filippinerna där tyfonen Haiyan drog fram 2013. Staden totalförstördes och tiotusentals människor omkom.

”Jag är så rädd, jag är så rädd”, kommentaren kan te sig tunn i skrift men från en överlevare där sorg och skräck väller fram blir katastrofen påtaglig.

Vad beror det på?

Varför blir det extremare väder? Al Gore låter dokumentära katastrof- och naturbilder växla om med föreläsningar från klimatutbildningar han håller.

Där beskrivs på ett enkelt sätt hur mer vatten avdunstar på grund av varmare hav. Större avdunstning ger regnbomber som är av en helt annan styrka än annars. Värmen gör också att fukten sugs ur marken vilket orsakar torka och bränder. En förklaring till att dessa företeelser har ökat runt om i världen samtidigt som vissa delar slås sönder av vattenbomber.

Så sett är filmen lärorik och tankeväckande. Det är svårt att inte sugas in i klimatbudskapet och få ökad förståelse för hur dessa saker hänger samman.

Filmen är även lite av en hyllning till Al Gore. Förvisso gör han ett enormt arbete, fullständigt dedikerad klimatfrågan, men när vi får se honom på gatan, där folk hyllar honom som en rockstjärna och komplimanger och ryggdunkningar haglar, kan en bli lite matt. Precis som vid skildringen av hur Parisavtalet kom till stånd.

Vi får följa med till maktens korridorer där Al Gore kommer med idéer och förslag på hur de ska få med fler länder att skriva under avtalet, framför allt Indien som är en mycket viktig part.

Förhandlingar pågår för att nå avtalet och detta enorma arbete, så viktigt och oerhört att det kom till stånd, är intressant att se. Dock med en lite unken bismak när det närmast lyfts som att det var en idé av Al Gore som blir verklighet och han som rodde det hela i hamn. Riktigt så enkelt var det förstås inte.

Filmen är hela tiden helt inriktad på energifrågor. Det talas ingenting om andra klimataspekter, då Al Gore menar att arbetet för att lösa klimatkrisen handlar helt om energi. Det leder vidare till andra politiker i USA som menar att det är ”common sense”, ju mindre skit i luften desto bättre.

”Du behöver inte vara forskare för att räkna ut det” säger en guvernör som har ställt om till hundra procent förnybar energi trots att hans delstat enligt honom själv är den konservativaste av de konservativa.

Omställning målet

Omställning till förnybar energi är ett sätt att rädda mänskligheten. Det är fel att förorena planeten, rätt att rädda den, menar Gore. Med Trump som dragit tillbaka Parisavtalet och struntar helt i klimatfrågan blir det upp till folket att äga den.

Och det görs, många engagerar sig och vill påverka och göra rätt. Vilka hjältarna som kommer att rädda vår planet är står klart, det är förstås alla de som gått Al Gores klimatutbildningar.

Filmen ger kunskap och insikter och är trots det tunga ämnet underhållande. Det kommer självklart att finnas de som hittar sätt att såga de fakta som presenteras, men de flesta borde tack vare filmen bli medvetna om vilka konsekvenser våra utsläpp har.

Al Gore fortsätter sin kamp för att påverka den internationella klimatpolitiken och alla är välkomna att engagera sig. De extrema väder som drabbar oss är inte slump eller otur. Det är vi som har bidragit, och då kan vi även se till att vända det hela.