Glöd

Vad händer sen med #metoo-vittnena?

Min nya upptäckt att det verkligen finns kläder för alla väder.

Metoo har visat sig vara en långlivad föreställning, åtminstone i ett medieperspektiv. Även sedan en rad kända manliga skalper hängts ut till massornas skadeglada jubel finns en cliffhanger om att fler står på tur.

Under tiden tvår publicisterna sina händer och skyller männens saboterade karriärer på det bedrövliga allmänintresset som tvingat fram uthängningarna, medan nyhetssidorna dreglar över varje ingrediens i högdjurens karriärkalops.

Ingenstans i den tsunami av kommentarer och opinionsmaterial som den världsvirala hashtagen dränkt oss i har jag däremot sett minsta tecken till engagemang i hur kvinnors karriärer och yrkesliv kan påverkas av att outa manliga slemmon i maktställning, fastän det varit just hotet mot de egna yrkesambitionerna som fått de flesta utsatta kvinnor att hålla god min i elakt spel.

Är den risken undanröjd i och med att vampyren Weinstein blev besegrad av den bländande kraften i en världsviral hashtag? Skulle den svenska nationalscenens kvalitetssäkrade adelsmärke, demonregissören som gjorde Sverige världsberömt, ha offrats i dag för sina välkända förhandlingsrutiner med hoppfulla unga aktriser – karriärlöften mot betalning ”in natura”?

I ett nära förflutet finns ett pärlband av exempel på uppsatta män som hamnat i blåsväder för diverse uppvisningar av sexuell maktutövning, men som efter en viss karenstid återigen poppar upp i samma elitskikt. För världsberömda män är det heller inte hela världen om hela världen vet vad de tycker kvinnor är värda.

En viss president kan säkert intyga det. Eller förre EMU-chefen Dominique Strauss-Kahn, som trots upprepade sexskandaler, inklusive våldtäktsanklagelser, nyligen fick stå och glänsa på samma scen som Emmanuel Macron.

Men nu när Metoo-effekten är över oss är de flesta övertygade om att den innebär en gamechanger, rent av en revolution för världens alla sexuellt kränkta och utnyttjade kvinnor. Tystnadskulturen, som tidigare fått kvinnor att tiga om övergreppen i rädsla för att få sina yrkesmässiga ambitioner stoppade, sägs nu vara bruten en gång för alla.

Hur är det då med den tystnadskultur som brukar ta vid långt senare, när uppståndelsen lagt sig? Vad kan kvinnan som skandaliserat en prestigeburen man vänta sig av sina arbetskamrater, chefer och uppdragsgivare? Vad har hon för utsikter att avancera eller söka andra jobb? Det visar sig inte förrän scenen sopats ren och publiken gått hem.

Men det är ett ordlöst efterspel, allt som hörs är ljudet av dörrar som diskret glider igen. Inga bestämda aktörer finns att peka ut, för nu är det själva systemet som agerar. Det är ett system i vars ådror en urgammal patriarkal kvinnosyn ännu pumpas runt, en syn där kvinnan alltid bär ansvaret för mäns sexuella handlingar och där den kvinna som motsatt sig denna ordning är en tickande bomb som måste detroniseras.

Ska vi bryta tystnaden kring mäns underförstådda rätt att kränka kvinnors kroppar, då ska vi också stå beredda att bryta den straffande tystnaden som senare omger de kvinnor som prisades just för att ha brutit tystnaden.

Nu håller jag tummarna för att den mörka historien om mäns sexuella våld, som inledde Metoo-följetongen, ska få ett riktigt lyckligt slut.