Människorna bakom flyktingkrisen skildras

Kriget i Syrien har snart pågått i sju år. Över sju miljoner människor är på flykt, av dessa har ungefär 100 000 sökt asyl i Sverige. Siffror, siffror, siffror. Det är svårt att ta in alla dessa siffror, att förstå att bakom varje tal döljer sig personer med helt olika bakgrunder och livsöden.

Utställningen Aswat – syriska röster som öppnade på Världskulturmuseet den 23 september och visas fram till hösten 2018 kan förhoppningsvis hjälpa oss att förstå. Utställningen bygger på SVTs projekt #Syrien200 som innehåller tvåhundra filmade intervjuer med syriska flyktingar.

Några av dessa intervjuer har Världskulturmuseet, i samarbete med en grupp unga syrier, valt att lyfta fram och visa i storbildsformat på utställningen. Men även de andra intervjuerna går att ta del av via olika mediestationer.

Det som drabbar mig hårdast när jag besöker utställningen är de små, ganska vardagliga, sakerna som gör att vi kommer väldigt nära personerna i utställningen. Här möter vi till exempel Sara som berättar om en sjal hon fick låna av sin pojkvän strax innan hon flydde.

Fadi berättar om sin treåriga dotter som brukar skicka röstmeddelanden på mobilen om att han ska köpa många leksaker till henne och från en pojke får vi höra historien om hur han fick låna ett par skor av en person på vägen till Sverige med motiveringen: ”du behöver dem bättre än jag.”

Det är sådana saker som fastnar i minnet, som gör att personerna i utställningen blir något mer än bara anonyma röster.

Det som också är gripande är den hoppfullhet som många ändå känner, trots de otroligt svåra umbäranden som de har gått igenom. 21-åriga Omar blev svårt torterad i Syrien, han fick bland annat elchocker och blev slagen med järnpåkar. Ändå hoppas han en dag kunna återvända till Syrien och säger att ”jag gillar en soptipp i Syrien mer än vilken annan plats som helst i ett annat land.” På väggarna i utställningsrummet finns förutom bildskärmar där intervjuerna visas också citat med meningar som ”Var är hemma?”, ”Vad kallas du när du reser?” och ”När slutar nån vara flykting?”. På en vägg vid entrén sitter vykort där personer som besökt utställningen har skrivit hälsningar till de intervjuade.

Det kan verka banalt men jag tror att möjligheten att besökaren själv kan få kommunicera med flyktingarna genom att skriva ett vykort också bidrar till känslan av gemenskap och förståelse.

I ett angränsande rum visas konstverk av fem syriska konstnärer, i samarbete med AllArtNow, Syriens första fristående center för samtidskonst. Ett av dessa heter Att spå en glimt av tiden och består av spegelskärvor som har satts samman som ett pussel. På varje skärva står ett ord eller en mening, till exempel ”In the final collapse we all become equal” eller ”We are the broken mosaic”. Konstnären Nisrine Boukhari berättar själv om verket att ”en trasig spegel hänvisar till döden, till det som förstörts utan möjlighet att reparera”.

Det är en dyster bild, men ännu tyngre att bevittna är faktiskt Rezan Arabs akrylmålningar med titeln Utanför tid och rum. Målningarna skildrar, med Rezan Arabs egna ord, ”tillståndet hos en man i exil, att vara mittemellan dåtid och det pågående”.

Flera av bilderna föreställer dörrar och fönster och i hörnet på varje bild finns också en tidsangivelse som gör att jag får känslan av ögonblicksbilder tagna med mobilkameran. En målning föreställer till och med ett videosamtal på en mobiltelefon.

Känslan av väntan och hopplöshet är central, men en annan tanke som slår mig är också hur viktig mobilen är för många flyktingar, för de flesta kanske den enda förbindelsen med hemlandet.

Ett annat verk som berör mig starkt är Mohammad Alis installation med den anspråkslösa titeln Jag har kanske en historia att berätta. Verket består av ett fint uppdukat middagsbord, men över hela bordet, över stolar och tallrikar, ligger massor av små lerfigurer som liknar iglar.

Jag slås av hur kaoset plötsligt kan bryta in mitt i vardagen på samma sätt som när den intervjuade Sara berättar om hur hon fick avbryta sina arkitektstudier för att fly och när Hind beskriver sin stora vackra fyrarumslägenhet i Syrien och att hon nu bor inneboende i ett litet rum.

Det är ingen stor utställning, men alla dessa historier och alla människor bakom, gör ändå att den känns mastig och tung. Jag kommer nog aldrig att helt kunna förstå vidden av Syrienkriget, men utställningen Aswat – syriska röster gör i alla fall att jag påminns om det självklara: att alla flyktingar delar samma ofrivilliga öde, men också att varje människas historia är unik.